Regeringens åtgärder mot arbetslösheten är märkligt ensidiga. Jobbsökarcoaching, arbetsträning och i sista hand rent tvångsarbete – metoder som enbart inriktar sig på de arbetslösa. Vad hjälper det när det inte finns jobb att söka?
Politikerna hoppas att sociala företag (vad är det? är inte alla företag sociala? om inte – vilka är asociala?) och ideella organisationer ska rycka in och ta emot dem som efter 450 dagar inte fått arbete. Särskilt ideella org. har ju så oerhört gott om pengar att de lätt kan ta in folk – eller?
Det måste ju rimligen vara lättare att administrera ett system som riktar sig till en mindre grupp, företagen, än mot den miljonhövdade skaran som inte kan hitta arbete. Men i en borgerlig föreställningsvärld är människor lata och måste styras med piska hellre än morot. Man har förskrivit sig åt den s k Teori X – en uppfattning som till och med alla amerikanska managementböcker insett felaktigheten i. Människor vill arbeta, om de får utrymme för sin personlighet och kreativitet i stället för att betraktas som utbytbara maskindelar.
Hans Bergström i DN åkallar Rehn/Meidner och menar att dessa helgon (nu är de döda så man kan tillskriva dem vad som helst) hävdade att marknadskrafterna skulle bestämma lönerna. På liberalers vanliga vis bortser man då från strukturerna. På samma sätt som det finns en könsmaktordning som konsekvent placerar kvinnor i underläge, finns det en klassordning. Den som då talar om marknadskrafter som ett neutralt system för lönebildning framstår bara som skäligen naiv. Vad farsan ville (ja, Gösta Rehn råkar vara min far) var att arbetarna skulle få makten – "vingarnas trygghet" – att ge arbetsköparna fingret om lönen inte dög. Dit är det alltjämt lång väg, men när – om – vi kommer dit kan man börja tala om marknadskrafter. Till dess är det rent hyckleri att låtsas som om det finns jämställda parter på arbetsmarknaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar