Konsten att demonisera islam

Ann Heberlein skriver i DN (25/11) om vikten av att förstå de religiösa motiven bakom unga svenska muslimers anslutning till Daesh. Artikeln är ett tydligt exempel på hur man med betydelseglidningar och sammanblandningar kan framställa en främmande religion som ett avgörande hot.

Vad Ann Heberlein säger är i princip att det är religionerna som förser oss med högre värden, ”som formar,motiverar och mobiliserar … i enlighet med politikens visioner”. Vidare skriver hon ”Religion har … stor betydelse i människors liv, i deras moraluppfattning och … livsval”.

Den outsagda premissen för det resonemanget är att vi inte har medfödd moralisk kapacitet, utan behöver påfostras en sådan. Detta är evolutionärt sett inkorrekt, i och med att vi är flockvarelser är samarbete en inbyggd strävan. Likaså är det i samspelet med andra människor som vår identitet skapas. Det tragiska med att använda religion till identitetsbygget är att det sällan ger utrymme för en identitet som är grundad i individens självkänsla, utan i föreställningen att identiteten vilar på anslutning till den egna gruppens godtyckliga normer. 

Religionerna kan förvisso användas på det sätt som AH skriver, men det gör dem alls inte nödvändiga. Tvärtom, människor som är så svårt störda att de inte på egen hand kan fatta moraliska beslut blir inte hjälpta av religion. För dem kommer religionen i stället att underordnas deras omedvetna drivkrafter, vilket är det vi ser i den fundamentalism som sprider sig i världen. 

När det gäller Daesh och de unga männen bör vi (liksom vad gäller dagens nyfascister) skilja mellan ledare och följare. Daeshs ledare drivs förmodligen av makthunger (i religiös dräkt) och en vilja att ”inte vara del av det västerländska”. De som lämnar västvärlden för att ansluta sig drivs däremot definitivt av en ”känsla av utanförskap och maktlöshet”. Se t ex den här artikeln som redovisar följarnas motiv. http://www.thenation.com/.../what-i-discovered-from.../  Detta synsätt – som hon säger sig tidigare ha accepterat och som exempelvis Zizek använt efter kravallerna i Paris förorter 2005 – ser AH nu som alltför tunt. 

Här blir förvirringen total. Hon menar att eftersom religion erbjuder ”förebilder, framtidshopp och gemenskap” så måste vi se religionen som förklaring till att ungdomar ansluter sig till islamism. Hon ser inte att innebörden i Zizeks och många andras sociala analys är just att utanförskapet består av bristen på framtidshopp och gemenskap. AH föreslår dock inga åtgärder – hon tycks enbart inriktad på att visa att det är islam som är den allt avgörande orsaken till såväl Daeshs jihadism som ungdomars anslutning till den. 

AH hävdar religioners allmänna ofrånkomlighet och nödvändighet, vilket är minst sagt diskutabelt. Vidare menar hon att  vi därför måste se religionen, dvs islam, som den övergripande förklaringen både till Daeshs jihadism och unga svenska muslimers agerande. Genom att bortse från skillnaden mellan dessa grupper undviker hon att se de helt olika sociala faktorer som driver dem. 

AHs slutsats är att eftersom jihadisterna drömmer om att upprätta ett kalifat, kan de inte bekämpas med åtgärder mot utanförskap. Resonemanget är besynnerligt eftersom Daesh knappast är målgrupp för Sveriges arbete mot utanförskapet. Det blir rimligt blott om man betecknar alla som jihadister. För att få unga svenska muslimer att välja Sverige före kalifatet krävs just åtgärder som inriktar sig på de sociala faktorer som bl a Zizek framhävt. 

Faktum är att trots den religionsvänliga tonen är Ann Heberlein uppenbart inriktad på att utmåla islam som nägot främmande och hotfullt. Jihadisterna – som hon nu låter beteckna både Daesh och svenska muslimer –  ”delar inte våra värderingar och vill inte vara en del av det västerländska. Det vi bevittnar är ett fientligt försök till övertagande, ett monumentalt angrepp på vår kultur och vårt sätt att leva.” Hennes strävan är inte att framhålla religionernas vikt i det moderna samhället, den är att demonisera islam.