VALNATTEN

På många sätt var detta ett katastrofval för Sverige. Enda sättet att bekämpa förtvivlan är då att planera för framtiden. Vad ska vi göra?

Den stora och övergripande frågan är nu, men än någonsin förr, hur vi ska återvinna dem som lagt sina röster på ett parti vars företrädare bara har främlingsfientlighet som sin grogrund. Fortfarande är det samma sorts väljare som röstat på SD – män, glesbygd, lågutbildade, äldre. Mona Sahlin sa nyss i TV att det var viktigt att nå dessa väljare, men hon hade inget svar på hur det skulle göras. Bokstavligen: ”Visste jag det, vore jag partledare.”

Då får väl vi göra det själva. SDs väljare är förbannade för att de blir arbetslösa, ledsna för att de sociala skyddsnäten försvinner och rädda för en framtid där det som syns tydligast är att det blir fler invandrare. Vi måste visa dem att vi delar dessa känslor, och att vi har andra svar än SD. 

Först och främst måste det framhållas att grunden till alla dessa problem är att de senaste decenniernas utveckling inneburit enorma kapitalöverföringar till företagen och ”den översta procenten”. Medan produktiviteten har ökat har lönerna legat stilla. Allt tal om att det saknas pengar, till välfärd, utbildning, vård och försvar bottnar i detta. Pengarna finns, men de ligger inlåsta i von Ankas kassavalv. Kan vi göra detta tydligt, är mycket vunnet.

När det gäller arbete måste vi få den samlade vänstern (SVMPFI) att erkänna fakta: det blir inga fler arbeten. LO kom nyligen med en rapport om dagens strukturomvandling där de menar att ”det inte i första hand saknas lågkvalificerade och lågavlönade jobb, utan att det framför allt saknas 

mellan- och högkvalificerade arbeten.” Effekten blir då att högutbildade tvingas ta lågkvalificerade arbeten, vilket därmed pressar ner lönerna. Deras förslag på åtgärder är utbildning och innovation. Javisst, men det tar tid, och SDs väljare är missnöjda nu. De arbeten som försvinner nu kommer bara till ytterst liten del att ersättas av arbeten inom nya branscher. Datoriseringen som tömt den sedvanliga industrin på arbeten kommer att gå vidare till tjänstemännen. 

Här finns två vägar att välja mellan: generellt sänkt arbetstid och därmed fler personer i arbete eller medborgarlön. Det går också att skapa olika slags kombinationer av dessa metoder, men det är den enda möjliga utvecklingen om konsumtionen ska kunna upprätthållas – något som trots allt ligger i kapitalägarnas intresse, vem ska annars köpa deras varor?

Medborgarlön har fördelen att göra alla nuvarande komplicerade och ohanterliga skyddsnät (a-kassa, socialvård och sjukförsäkring) onödiga. Därmed kan människor återfå känslan av att samhället verkligen är till för dem, i stället för att de som nu ska känna sig utlämnade åt byråkratisk nyckfullhet. 

Invandringen har sin särskilda problematik: det är ett mänskligt drag att hysa misstro mot utsocknes. Frågan är hur vi ska kunna undvika att den känslan tar sig rasistiska uttryck. Det första som måste göras är dock att sluta moralisera – det är inte av illvilja som människor protesterar mot invandringen, det är för att de inte kan se hur invandringen kan vara dem till nytta. När deras oro inte tas på allvar utan bemöts med förakt, förstärks bara känslan av att samhället sviker dem. Där hjälper ingen statistik om den samlade statsnyttan, det upplevs bara som tomma ord.  Det som krävs är att invandrarna snabbt integreras och får möjlighet att bygga en framtid tillsammans med ”vanliga svenskar”. De vredesutbrott som yttrar sig i stenkastning och bilbränning försvinner när förorternas barn märker att deras föräldrar får arbete, när de märker att deras utbildning ger dem en plats i samhället. 

På ett helt annat, men kanske viktigare plan, krävs att detta slags åtgärder samlas i en enhetlig vision om vad Sverige är. Det är blott med en sådan berättelse som Mona Sahlin och andra politiker kan besvara SD-väljarnas oro. Det är den berättelsen vi måste skriva. 

Vi är inte kunderna, vi är arbetsgivarna

Staten, samhället, är de människor som bor där – folket.

Folket väljer sina representanter för att genom dem styra staten.

Dessa representanker – politikerna – ska lyda folket, det är deras uppdrag.

Det gäller även tjänstemän, administration, vård och undervisning – alla som arbetar i statlig eller kommunal tjänst. Vi – folket – är inte deras kunder, vi är deras arbetsgivare. 

Vi är deras överordnade, inte deras underordnade. 

Alliansen har skapat en myt om att kunden har makt genom möjligheten att välja, att ”rösta med fötterna”. Om  apoteket, skolan, kommunen, sjukhuset, järnvägen inte känns bra, kan man alltid välja en annan utförare. Det kan stämma i vissa fall (t ex frisörer) men i större sammanhang är det osant. 

Om brödbutiken är bra vet vi när vi har smakat deras bullar, men om det privata sjukhuset är bättre än landstingets vet vi inte förrän vi fött eller dött där. Vi har inte större anledning att tro på privatskolornas löften om höga betyg och lönsam framtid än vi har att tro på klädkedjornas löften om skönhet och glamour. Vi vet ju att reklamen är till för att göra dem rikare, inte för att ge oss fakta. 

Alliansen säger att konkurrensen mellan olika sorters privata och offentliga tjänster ska driva fram högre kvalitet över hela linjen. I verkligheten konkurrerar företag ofta genom sänkta löner, genom att slösa med naturens resurser, onödiga förbättringar eller tjusiga ytligheter. Ibland konkurrerar de genom högre kvalitet, men vilket det blir kan vi inte veta förrän efteråt.  

Om den samlade vänstern ska vinna folkets tillit (och det gäller inte bara det här valet, det gäller framför allt på lång sikt), måste den lämna kundtänkandet. Den måste övertyga oss om att det finns metoder och administrativa strukturer för att ge oss makt. Den måste skapa system där du och jag kan arbeta tillsammans med varandra och det offentliga – organisationsformer som ger oss trygghet när tillvaron krånglar, som ger oss stöd när krafterna sviker. 

Vi behöver ett samhällskontrakt där vi kan säga: ”Jag gör mitt jobb för att det är viktigt och roligt. Jag vet att mitt arbete gynnar oss alla, inte bara företagen och den rikaste procenten. Jag litar på att samhället ställer upp när jag behöver det.”