Verklighetsförklaringar

Jag har tydligen fått konkurrens, på riktigt hög nivå dessutom. DN rapporterar från debatten på Publicistklubben, där man ifrågasatt Schlingmanns verksamhet som spin doctor, varvid Reinfeldt säger: "Schlingmanns uppgift handlar inte om pr utan om att förklara verkligheten".

Hohoho! Det är precis som vi säger i boken Deltagarkultur: "Min verklighet bestäms av mina glasögon. Din verklighet bestäms av dina glasögon. Vems glasögon har rätt? I den postmoderna världen förvandlas varje frågeställning till en fråga om vem eller vad som sätter dagordningen, som definierar problemet, som ritar kartan."

Detta är vad politiken i grunden handlar om – att få människor att se genom de glasögon som politikerna vill. Det är också detta som gjort läget så svårt för alla vänsterrörelser i hela Europa. I alla länder har något slags socialdemokrati gjort ett enastående arbete och skapat system för välfärd som omfattar de flesta. Nu har borgerligheten tagit över vänsterns språkbruk (moderaterna kallar sig utan blygsel för det nya arbetarpartiet), samtidigt som de lyckats intala den växande medelklassen att den inte behöver någon offentlig välfärd – "ni är rika nog att betala själva i stället för att betala skatt".

Vänsterns glasögon – som ser att det där är ett i längden ohållbart system – har ännu inte lyckats fokusera på något riktigt trovärdigt alternativ, alltså används de glasögonen av allt färre. För närvarande försöker jag bara påpeka att det finns många andra tolkningar av verkligheten, och att det är vi själva som måste hitta glasögon att se igenom.

Om ekonomipriset

Det är ju inte så att man får veta vad de egentligen har gjort. De tycks ha presenterat en modell som förklarar en del faktorer vad gäller arbetslöshet. Det enda konkreta som tidningarnas rapporter säger är att de visar att sänkt arbetslöshetsersättning leder till att fler får jobb. Om man däremot läser Vetenskapsakademins populariserade redogörelse, får man litet bättre besked:

Teorin har också visat sig mycket användbar för välfärdsanalyser av alternativa utformningar av arbetslöshetsförsäkringen. För att besvara frågor om hur försäkringen bör utformas måste man också väga in de välfärdsvinster som den ger i form av inkomsttrygghet vid uppsägningar.

Dvs teorin kan lika väl användas för att visa vilka välfärdsvinster som arbetslöshetsersättningar ger! Men inga av de bloggar jag har sett har belyst den aspekten. Den mest skamlösa bloggen är (rimligt nog) Marknadsliberalens:

...så är detta inte det enda sätt på vilket de stärkta incitamenten skapar jobb, utan även genom att lönerna pressas ned.

Att alla borgerliga kommentarorer hurrar är ju inte så märkligt, det som i mina ögon framstår som en smula egenartat är att ingen drar den omvända slutsatsen – att höjda löner borde leda till sänkt arbetslöshet. Men det är väl för enkelt, att folk gärna jobbar om de får anständigt betalt.

Det grundläggande skälet till att ekonomerna aldrig kan dra en så enkel slutsats är att i deras värld är lön något som uppstår av sig själv, eller som Vetenskapsakademin säger på ett annat ställe:

Modellen kan därmed användas för att beräkna hur ... reallönen påverkas av olika faktorer på arbetsmarknaden. ... till exempel ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen, realräntan, arbetsförmedlingens effektivitet och rekryterings- och uppsägningskostnaderna.

Dvs lönen är på något magiskt vis inget som företagen bestämmer över. För de ekonomer och borgerliga politiker som ser lön som en kostnad – inte en självklar ersättning – blir då högre arbetslöshet ett smidigt sätt att hålla nere kostnaderna.

Nu vill de ju inte ha hög arbetslöshet, för det ser inte bra ut om folk svälter ihjäl, det skapar social oro (läs protest, revolt, revolution...), och det leder framför allt till lägre konsumtion, dvs lägre vinster. Så då gäller det att hitta en precis lagom stor arbetslöshetsersättning som tvingar folk att söka låglönejobb utan att väcka deras ilska och utan att sänka vinsterna. Det är vad det här ekonomipriset handlar om.

(Och tro inte att det här priset har något med Nobelpriset att göra. Detta är något som ekonomerna lobbade fram i en ganska smutsig historia som jag inte orkar söka info om nu, ni får leta själva. Men här finns en elegant kommentar som ger rätt perspektiv på "the dismal science" som nationalekonomin även kallas.)

Socialdemokratins nya uppdrag: I

Det kan förvisso ifrågasättas om politiker alls fyller någon väsentlig funktion i samhället – antagligen ingår de i den ”tärande” delen av befolkningen (i likhet med de nationalekonomer som intalat sig att just de kan skilja mellan ”närande” och ”tärande”). Det finns dock en uppgift som de borde fylla – pedagogens. Dagens politiker är alltför inriktade på att avläsa opinioner och sedan utfärda valvinnande löften åt diverse nyckelgrupper. Det är ett agerande som i längden skapar ett tomrum i samhällets hjärta: var detta allt? Är det vår högsta önskan – att få alla våra billigaste önskningar uppfyllda?

Den pedagogiska uppgiften för politiker vore att i stället förklara hur man kan se på världen och vilka slutsatser för vårt sätt att leva samman som vi kan dra därur. Ty världen består inte av objektiva fakta; den består av våra tolkningar – det är dem vi lever i. Det betyder att det finns otaliga sätt att beskriva och tolka den, och att den pedagogiska politikens uppgift är att göra det så övertygande som möjligt.

Här måste vi göra en viktig distinktion: skillnaden mellan å ena sidan politiker som försöker förstå och förklara världen och å den andra politiker som hellre vill ”ge folk vad de vill ha”. Detta är en skillnad mellan dem som väcker och dem som söver. De senare undviker också att tala om vilket slags samhälle som de främjar. En första uppgift för socialdemokratin är således att påvisa den här skillnaden och samtidigt klargöra vad effekterna blir av sövarnas fagra erbjudanden.

Ty den djupaste innebörden i borgerlig politik är något långt värre än det kortsynta gynnandet av medelklassens egoism – det är låta frågan om samhällsresursernas fördelning försvinna från dagordningen. En politik vars mål är att låta så många som möjligt äga så mycket som möjligt främjar inte ett samhälle där vi deltar i de avgörande besluten. I stället får vi ett samhälle där livets mening reducerats till att konsumera mera och arbeta mera för att flera ska kunna konsumera ännu mera. (Om det individuella ägandets faktiska inflytande på marknadens – ”den osynliga handens” – resursbeslut kommer vi att diskutera längre fram.)

”Man är mans gamman” sägs det i Havamal. Det vi verkligen lever för, av och med är andra människor. ”Ingen människa är en ö” har det också skrivits. Låter vi oss förledas till att tänka annorlunda blir vårt liv fattigt, hur rika vi än blir.

Det märkliga är ju att trots all strukturrationalisering och alla arbetsbesparande maskiner arbetar vi idag långt mer än vi någonsin gjort tillförne. Ingalunda har utvecklingen gått mot en tillvaro med allt mer fritid, med allt större möjligheter att umgås med varandra, att njuta livet utan hets. Till och med njutningen är idag programmatisk, indragen i en tävling mot massmediala bilder av lyckan som prestation (som arbete!), en tävling om att komma närmast de konsumtionsfrämjande förebilderna, att skapa sig en lönsam identitet med sin njutning.

Vi fostras inte till starka, fria och självständiga människor som i gemenskap förverkligar sina drömmar; vi fostras till starka, fria och självsäkra människor som maximerar sin konsumtion för att framstå som lyckade. Men lyckad och lycklig är inte samma sak.

Det kan tyckas som att det här är hårklyverier, men det handlar i grund och botten om vem som styr i vårt huvud. Har vi fått redskap att urskilja vår innersta längtan och mod att följa den, eller har vi stängts in bakom Den Enda Sanningens dogmatiska murar, förblindats av tanklös moralism, vaggats till ro av ägandets lycka? Har vi någonsin blivit uppmanade att tänka efter vem som formar de roller vi spelar, de ideal, normer, förväntningar och principer som vi lever efter?

Den politiska pedagogikens uppgift är just att väcka dessa frågor i vårt inre. Den verkliga utmaningen är dock att inte falla i politikergropen och tro sig komma med lösningar. Uppgiften är att ställa frågorna och samtidigt visa att det blott är i samspel med andra som vi kan finna svar som räcker längre än till TV-soffan. Det är här det blir komplicerat, eftersom borgerlighetens svar lyder: ”Eget sparande är också välfärd”, som t ex KD formulerade det.

För dem som har den möjligheten framstår detta förstås lockande, men bakom den individuella välfärden döljer sig 2/3-samhället. Även om staketet inte syns lever de lyckade där i sina gated communities medan förorterna brinner. Kanske märker medelklassen inte ens den paniska rädsla som jagar dem: rädslan för att sjunka ner till den maktlösa skara som aldrig fått en chans, och som aldrig kommer att få någon så länge borgerligheten predikar den enskildes flit och goda (arbets)moral som lösningen på arbetslöshet, fattigdom och utslagning.