VALNATTEN

På många sätt var detta ett katastrofval för Sverige. Enda sättet att bekämpa förtvivlan är då att planera för framtiden. Vad ska vi göra?

Den stora och övergripande frågan är nu, men än någonsin förr, hur vi ska återvinna dem som lagt sina röster på ett parti vars företrädare bara har främlingsfientlighet som sin grogrund. Fortfarande är det samma sorts väljare som röstat på SD – män, glesbygd, lågutbildade, äldre. Mona Sahlin sa nyss i TV att det var viktigt att nå dessa väljare, men hon hade inget svar på hur det skulle göras. Bokstavligen: ”Visste jag det, vore jag partledare.”

Då får väl vi göra det själva. SDs väljare är förbannade för att de blir arbetslösa, ledsna för att de sociala skyddsnäten försvinner och rädda för en framtid där det som syns tydligast är att det blir fler invandrare. Vi måste visa dem att vi delar dessa känslor, och att vi har andra svar än SD. 

Först och främst måste det framhållas att grunden till alla dessa problem är att de senaste decenniernas utveckling inneburit enorma kapitalöverföringar till företagen och ”den översta procenten”. Medan produktiviteten har ökat har lönerna legat stilla. Allt tal om att det saknas pengar, till välfärd, utbildning, vård och försvar bottnar i detta. Pengarna finns, men de ligger inlåsta i von Ankas kassavalv. Kan vi göra detta tydligt, är mycket vunnet.

När det gäller arbete måste vi få den samlade vänstern (SVMPFI) att erkänna fakta: det blir inga fler arbeten. LO kom nyligen med en rapport om dagens strukturomvandling där de menar att ”det inte i första hand saknas lågkvalificerade och lågavlönade jobb, utan att det framför allt saknas 

mellan- och högkvalificerade arbeten.” Effekten blir då att högutbildade tvingas ta lågkvalificerade arbeten, vilket därmed pressar ner lönerna. Deras förslag på åtgärder är utbildning och innovation. Javisst, men det tar tid, och SDs väljare är missnöjda nu. De arbeten som försvinner nu kommer bara till ytterst liten del att ersättas av arbeten inom nya branscher. Datoriseringen som tömt den sedvanliga industrin på arbeten kommer att gå vidare till tjänstemännen. 

Här finns två vägar att välja mellan: generellt sänkt arbetstid och därmed fler personer i arbete eller medborgarlön. Det går också att skapa olika slags kombinationer av dessa metoder, men det är den enda möjliga utvecklingen om konsumtionen ska kunna upprätthållas – något som trots allt ligger i kapitalägarnas intresse, vem ska annars köpa deras varor?

Medborgarlön har fördelen att göra alla nuvarande komplicerade och ohanterliga skyddsnät (a-kassa, socialvård och sjukförsäkring) onödiga. Därmed kan människor återfå känslan av att samhället verkligen är till för dem, i stället för att de som nu ska känna sig utlämnade åt byråkratisk nyckfullhet. 

Invandringen har sin särskilda problematik: det är ett mänskligt drag att hysa misstro mot utsocknes. Frågan är hur vi ska kunna undvika att den känslan tar sig rasistiska uttryck. Det första som måste göras är dock att sluta moralisera – det är inte av illvilja som människor protesterar mot invandringen, det är för att de inte kan se hur invandringen kan vara dem till nytta. När deras oro inte tas på allvar utan bemöts med förakt, förstärks bara känslan av att samhället sviker dem. Där hjälper ingen statistik om den samlade statsnyttan, det upplevs bara som tomma ord.  Det som krävs är att invandrarna snabbt integreras och får möjlighet att bygga en framtid tillsammans med ”vanliga svenskar”. De vredesutbrott som yttrar sig i stenkastning och bilbränning försvinner när förorternas barn märker att deras föräldrar får arbete, när de märker att deras utbildning ger dem en plats i samhället. 

På ett helt annat, men kanske viktigare plan, krävs att detta slags åtgärder samlas i en enhetlig vision om vad Sverige är. Det är blott med en sådan berättelse som Mona Sahlin och andra politiker kan besvara SD-väljarnas oro. Det är den berättelsen vi måste skriva. 

Vi är inte kunderna, vi är arbetsgivarna

Staten, samhället, är de människor som bor där – folket.

Folket väljer sina representanter för att genom dem styra staten.

Dessa representanker – politikerna – ska lyda folket, det är deras uppdrag.

Det gäller även tjänstemän, administration, vård och undervisning – alla som arbetar i statlig eller kommunal tjänst. Vi – folket – är inte deras kunder, vi är deras arbetsgivare. 

Vi är deras överordnade, inte deras underordnade. 

Alliansen har skapat en myt om att kunden har makt genom möjligheten att välja, att ”rösta med fötterna”. Om  apoteket, skolan, kommunen, sjukhuset, järnvägen inte känns bra, kan man alltid välja en annan utförare. Det kan stämma i vissa fall (t ex frisörer) men i större sammanhang är det osant. 

Om brödbutiken är bra vet vi när vi har smakat deras bullar, men om det privata sjukhuset är bättre än landstingets vet vi inte förrän vi fött eller dött där. Vi har inte större anledning att tro på privatskolornas löften om höga betyg och lönsam framtid än vi har att tro på klädkedjornas löften om skönhet och glamour. Vi vet ju att reklamen är till för att göra dem rikare, inte för att ge oss fakta. 

Alliansen säger att konkurrensen mellan olika sorters privata och offentliga tjänster ska driva fram högre kvalitet över hela linjen. I verkligheten konkurrerar företag ofta genom sänkta löner, genom att slösa med naturens resurser, onödiga förbättringar eller tjusiga ytligheter. Ibland konkurrerar de genom högre kvalitet, men vilket det blir kan vi inte veta förrän efteråt.  

Om den samlade vänstern ska vinna folkets tillit (och det gäller inte bara det här valet, det gäller framför allt på lång sikt), måste den lämna kundtänkandet. Den måste övertyga oss om att det finns metoder och administrativa strukturer för att ge oss makt. Den måste skapa system där du och jag kan arbeta tillsammans med varandra och det offentliga – organisationsformer som ger oss trygghet när tillvaron krånglar, som ger oss stöd när krafterna sviker. 

Vi behöver ett samhällskontrakt där vi kan säga: ”Jag gör mitt jobb för att det är viktigt och roligt. Jag vet att mitt arbete gynnar oss alla, inte bara företagen och den rikaste procenten. Jag litar på att samhället ställer upp när jag behöver det.” 

Ang. Athena Farrokhzads opassande sommarprogram.

 Det kan naturligtvis inte vara så att AF kritiseras för att hon är en kvinna, en invandrare, som angripit den svenska förträffligheten. Bort det! Så lågsinnade är vi sannerligen inte. Nej, det är för att hon använt Ebba Gröns förgripliga sång ”Beväpna er”, det är för att hon förespråkat att arbetarna ska ta makten över produktionsmedlen, det är för att hon jämställt utvecklingen i Sverige med den växande fascismen i Europa – kort sagt, det är för att hon varit ofin, oförsynt, överdriven, helt enkelt oartig.

Vid det här laget borde även liberala skribenter veta att borgerlighetens första försvar mot radikal kritik är att framhålla dess opassande uttrycksformer. ”Jovisst, men måste de skrika så högt?” ”Jovisst, men varför måste de visa tuttarna?” ”Jovisst, men måste de misshandla fascisterna?”

AF krossar självgodhetens spegel och redovisar sina och andras upplevelser av den alldagliga, slentrianmässiga, rutinslöa och tanklösa rasismen. Hon gör det med lugn röst, vilket är lika beundransvärt som ofattbart – det rimliga hade ju varit att storgråta eller vråla i besinningslös vrede.

En anständig människa hade ju delat hennes smärta och reagerat med moralisk upprördhet: ”Det är vidrigt, avskyvärt, skamligt att människor bemöts på detta sätt! Vi ska inte lämna en sten ovänd, inte en administrativ rutin obelyst, förrän vi fått slut på det. I den mån vi själva bidragit till eländet, ber vi om ursäkt och lovar att göra allt vår position och kraft medger för att göra Sverige till det land det kan och bör vara.”

Men inte då, AF har trampat på vår självbilds ömma tår, hon har pekat på våra undangömda skuggsidor och därför kan vi aldrig lyssna  på henne.

Låt oss ägna ett ögonblick åt det som tydligen väckt störst bestörtning hos skribenter och politiker: de skrämmande raderna ”lite bly tål deras nackar”. Det är tragikomiskt att bildade människor i vars sensibilitet det borde ingå en förmåga att läsa poesi, plötsligt blir bokstavstroende fundamentalister som väljer (ja, det är ett val) att tolka det som en regelrätt uppmaning till politiska avrättningar.

Levande människor av kött och blod tål naturligtvis inte lite bly i nacken, men metaforer och symboliska gestalter gör det. Bara absurditeten i uttrycket ”tåla lite bly i nacken” borde ha väckt aningar om behovet av en poetisk läsart. Dessutom hade AF presenterats som poet av Sveriges Radio, hon hade inledningsvis själv förklarat att hon ämnade låta poeter tala – men uppenbarligen var hennes nakna uppriktighet mer än vad somliga kunde tåla. Hon hade knappast kunnat skapa större panik om hon så talat i 90 minuter om kukar och fittor.

Alla vet vi ju hur det kommer att se ut i kommentarsfälten nedanför de välformulerade ledarna och kulturartiklarna. En moderat politiker har redan angett tonen: ”Jag kastar ut min TV – aldrig mer att jag ägnar en minut åt vänstermaffians högborg – public service är bara propaganda.” Därmed bekräftas Athena Farrokhzads ord om det samhälleliga samtalets förskjutning åt höger, om normaliseringen av fascismens språkbruk. De som ser "det islamokommunistiska PK-feministetablissemanget” bakom allt, får det nu än lättare att förgifta samhällsdebatten.

Kulturdebatt?

För länge sedan skrev jag en liten betraktelse som väl aldrig blir inaktuell. Tolkas efter behag.


Kulturdebatten är kall och hård,
bloggarna mumlar i skäggen.
Alla värnar sin egen gård,
ingen ser skriften på väggen.
Ingen ser ut genom fönstren,
ingen kan tyda mönstren,
ingen ser vad som händer,
ser paradigmet som vänder.

Alla dessa trampade tår

Det är dags för det stora apgarvet: Jonas Thente (DN) har skitit i det blå skåpet och kulturens riddare rycker ut. Det vore komiskt om det inte var så sorgligt.

Daniel Swedin (AB) tror att JT hellre solidariserar sig med kommentarsfältens mörkmän än med hotade feminister, och att JT menar att om arbetarklassens mödor inte syns på teve så betyder det att vänstern svikit dem. Vad han inte ser är att JT pekar på en tidsanda, inte en orsaksförklaring. 

Bloggen Politism menar (liksom Swedin) att JT inte ser näthatarna som ett demokratiskt hot. Vad de inte ser är att JT finner denna högröstade men dock relativt lilla grupp vara ett mindre problem än att 2/3-samhällets understa del inte anses vara värd annat än förakt. 

Jens Liljestrand (Expressen) menar att vi alls inte behöver förstå de vita kränkta männen, vi behöver sätta dem på plats (t ex i en fyllecell) för nu måste alla anständiga människor säga att nu "får det fan räcka." Japp, så var problemet löst, de där är ju ändå inte anständiga. Man kan riktigt se de fnysande näsborrarna.

Lisa Magnusson (GD) ser lite längre när hon säger "att de som tidigare har haft makt upplever sig hotade över att behöva dela med sig av den makten till dem som tidigare inte har haft någon." Hon medger även att vi behöver prata mer om klass. Men också hon läser vilse och tror att JT ömkar dem som häver ur sig dumheter och att han vill att vänstern ska "tala tystare". I själva verket tänker han ju likadant som hon: friheten är inte "frihet förrän den omfattar alla." Det är därför han inte känner sig tillfreds med vårt sätt att bemöta den understa tredjedelen. 

Maria Robsahm bloggar på Feministiskt perspektiv och tror att JT har en personlig gås oplockad med Maria Sveland. Men när JT använder henne som exempel är det inte som feminist, utan som maktpositionerad vänsterdebattör. MR väljer dock att intala sig att JT lägger skulden på feministerna, och placerar JT bland härskarteknikens marodörer.

Det är uppenbart att JT trampat på ömma tår, uppståndelsen är anmärkningsvärd. Gemensamt för dem som kritiserar JT är att de med rätta konstaterar att JT inte har så mycket empiriskt underlag och att han generaliserar friskt, men de ser inte att det är ointressant här eftersom det JT försöker göra är nämligen att förstå hur dessa "bortsorterade" tänker, inte deras socio-ekonomiska bakgrund.

Dessutom försöker han göra något ännu svårare: att urskilja samspelet mellan etablerade samhällsdebattörer och näthatare, att se hur de betingar varandra, och hur de senare blivit "den goda fienden" som det är helt acceptabelt att nedvärdera. Som jag skrev igår: De anses inte ha ett legitimt politiskt intresse, utan bemöts med fruktlös moralism.

Varför röstar man på sverigedemokraterna?

Sverigedemokraterna (Sd) ställer fel frågor och det gör många  andra också. Fel fråga är: ”Hur ska vi hantera invandringens problem?” Den rätta frågan är: ”Hur ska vi dra nytta av invandringen?” Om integrationspolitiken handlade om rätt fråga skulle vi inte ha de ”problem” som Sd säger att invandringen skapar.

Det brukar sägas att man ska ”ta debatten”. Om det betyder att man försöker besvara den felaktiga frågan, då har man redan förlorat debatten. Då har nyfascisterna fått sätta dagordningen. Man kan faktiskt hävda att det är just vår integrationspolitik som dragit fram fel fråga. Den betraktar invandrare som hjälpbehövande. Det är i själva verket samma sak som att se invandringen som ett problem.

Det som gör det svårt, nästan omöjligt, att diskutera med Sd:s sympatisörer är att de sällan drivs av sakskäl. När de hänvisar till olika slags fakta eller statistik är det argument som de i efterhand hängt på en åsikt som beror på ett socialt och politiskt missnöje. Majoriteten av Sd:s väljare är lågutbildade, arbetslösa unga män. Bor de dessutom i glesbygd är risken även stor att de inte hittar någon partner, eftersom det är flickorna som först flyr från hembygden.

Det är illa nog att deras missnöje exploateras av ett parti vars politik i praktiken missgynnar dem, men det verkligt tragiska är att vänstern, både S och V, inte har ansträngt sig att förklara hur missnöjesväljarnas sorgliga situation uppstått.

Västvärlden genomgår just nu en s k strukturomvandling, långt större än t ex den som hörde ihop med jordbrukets avfolkning eller efterkrigstidens industriella uppbyggnad. Då kunde människor byta arbetsplats, från jordbruk till industri eller från lågproduktiva till högproduktiva företag. Nu finns inte den möjligheten. Allt effektivare produktionsmetoder gör att personalbehovet minskar – människor behövs helt enkelt inte. Fram till 1980-talet följdes löneökningar och produktivitet åt; det var rimligt eftersom höjd produktivitet gjorde högre löner möjliga. Sedan dess har produktiviteten mångfaldigats med hjälp av tekniska framsteg, medan lönerna legat stilla. I och med att det finns ett stort överskott på arbetskraft har det inte varit svårt för arbetsköparna att hålla tillbaka lönerna. Produktionens vinster stannar i företagen eller hamnar hos den rikaste procenten av befolkningen.

Den här strukturomvandlingen är en fråga som både alliansen och oppositionen undviker. I stället talar man om arbetslinjen, om att skapa arbetstillfällen genom företagsstimulanser (alliansen) eller investeringar (oppositionen). Men det går stick i stäv mot den tekniska utveckling som styr företagens rationaliseringar. Produktionen får inte större personalbehov för att skatterna sänks,  däremot kommer vinsterna att öka, vilket ökar spänningarna i samhället. Från regeringens sida innebär arbetslinjen mest piska, man gör det svårare att vara arbetslös, medan oppositionens morot är förlagd till framtiden.

Samtidigt har de traditionella systemen för att hantera personliga olycksöden försvagats av alliansens ekonomiska politik. A-kassa, omskolning, försäkringskassa, socialbidrag eller arbetsförmedling – allt används för att tvinga människor att söka jobb som inte finns. Ironiskt nog har det gjorts med hänvisning till samma behov av rationalisering och effektivitet som skapat arbetslösheten. Den här politiken har dessutom i viss mån genomförts med aktivt eller passivt stöd från oppositionen. Det gör att många av Sd:s väljare känner sig svikna av samhället.

Det missnöje med samhällsutvecklingen som människor känner beror också på en känsla av maktlöshet. De strukturella krafter som skapar missnöjet är svåra att se, och de etablerade partierna talar inte om dem – därmed lämnas många i sticket, utlämnade åt enkla och missvisande förklaringar.

Sd:s väljarkår hjälps heller inte av att man från liberalt håll för fram tankegångar vars innebörd är att det är den enskilde själv som har ansvaret för sin situation. Missnöjesröstarna vet ju att det inte är deras eget fel, men de saknar de förklaringar som kan ge dem politisk vägledning. Sd lurar dem med sitt prat om invandrarna som problemens ursprung, och de övriga partierna erkänner inte ens att deras missnöje existerar.

Känslan av svek förstärks i och med att samhällsdebatten beskriver de missnöjda väljarna som drivna av rasistiska bevekelsegrunder – när de aldrig erbjudits någon annan förklaring! De anses därför inte ha ett legitimt politiskt intresse, utan bemöts med fruktlös moralism,  medan invandrarna beskrivs som en grupp vilken kan förvänta sig legitim hjälp från samhället.

De antirasistiska demonstrationer vi nu kan läsa om varje dag, är förstås glädjande påminnelser om svenskarnas grundläggande demokratiska värderingar. Däremot kommer de knappast att påverka mer än ett fåtal av dem som röstar på Sd.

Misstron mot främlingar är psykologiskt och evolutionärt rimlig, men tack vare den relativt höga svenska utbildningsnivån har den hittills inte fått styra politiken. De flesta vet att människor generellt är sig lika, även när de har annan hud- eller hårfärg. Det är gott och väl att ett antirasistiskt motstånd blir tydligt på gräsrotsnivå, inte bara i massmedia. Frågan är dock om detta rättmätigt moraliska motstånd ger Sd:s väljare hjälp att förstå varifrån den rasistiska propagandan kommer och vilka som gynnas av den.

När det missnöje som skapats av den ekonomiska utvecklingen tillsammans med välfärdens allmänna nedmontering inte får sin riktiga förklaring – arbetsmarknadens strukturförändringar – blir de antirasistiska försäkringarna en välbehövlig men likväl ytlig form av
solidaritet. När Sd:s väljare görs till syndabock för rasismen förstärks bara deras känsla av utanförskap och misstänksamhet mot ”eliten”, dvs de håller sig än hårdare till de förenklingar som erbjudits dem.

Många klagar över att försök att diskutera invandringen bemöts med anklagelser om rasistiska sympatier. Sådana klagorop bör ses som tecken på att frånvaron av riktiga förklaringsmodeller drivit människor i armarna på det parti som åtminstone har någon sorts förklaring. Det är inte så att människor vill vara rasister, men ingen har visat dem de faktiska orsakerna till deras smärtsamma situation.