Vi är inte kunderna, vi är arbetsgivarna

Staten, samhället, är de människor som bor där – folket.

Folket väljer sina representanter för att genom dem styra staten.

Dessa representanker – politikerna – ska lyda folket, det är deras uppdrag.

Det gäller även tjänstemän, administration, vård och undervisning – alla som arbetar i statlig eller kommunal tjänst. Vi – folket – är inte deras kunder, vi är deras arbetsgivare. 

Vi är deras överordnade, inte deras underordnade. 

Alliansen har skapat en myt om att kunden har makt genom möjligheten att välja, att ”rösta med fötterna”. Om  apoteket, skolan, kommunen, sjukhuset, järnvägen inte känns bra, kan man alltid välja en annan utförare. Det kan stämma i vissa fall (t ex frisörer) men i större sammanhang är det osant. 

Om brödbutiken är bra vet vi när vi har smakat deras bullar, men om det privata sjukhuset är bättre än landstingets vet vi inte förrän vi fött eller dött där. Vi har inte större anledning att tro på privatskolornas löften om höga betyg och lönsam framtid än vi har att tro på klädkedjornas löften om skönhet och glamour. Vi vet ju att reklamen är till för att göra dem rikare, inte för att ge oss fakta. 

Alliansen säger att konkurrensen mellan olika sorters privata och offentliga tjänster ska driva fram högre kvalitet över hela linjen. I verkligheten konkurrerar företag ofta genom sänkta löner, genom att slösa med naturens resurser, onödiga förbättringar eller tjusiga ytligheter. Ibland konkurrerar de genom högre kvalitet, men vilket det blir kan vi inte veta förrän efteråt.  

Om den samlade vänstern ska vinna folkets tillit (och det gäller inte bara det här valet, det gäller framför allt på lång sikt), måste den lämna kundtänkandet. Den måste övertyga oss om att det finns metoder och administrativa strukturer för att ge oss makt. Den måste skapa system där du och jag kan arbeta tillsammans med varandra och det offentliga – organisationsformer som ger oss trygghet när tillvaron krånglar, som ger oss stöd när krafterna sviker. 

Vi behöver ett samhällskontrakt där vi kan säga: ”Jag gör mitt jobb för att det är viktigt och roligt. Jag vet att mitt arbete gynnar oss alla, inte bara företagen och den rikaste procenten. Jag litar på att samhället ställer upp när jag behöver det.”