Ang. den svenska modellen

I internationell ekonomisk debatt talades förr om den ”svenska modellen”. Med det avsågs Rehn-Meidner-modellen (efter LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner). Den innebar något betydligt mer genomtänkt och handfast än den vaga välfärdspolitik som numer kallas den svenska modellen. RM-modellen utgjorde ett konstruktivt system av arbetsmarknadspolitik och industriell förnyelse, avsedd att upprätthålla sysselsättningen utan att skapa inflation.

     Grundtanken var att ge människor möjlighet att fritt välja sysselsättning under efterkrigstidens nödvändiga strukturomvandling. Omvandlingen innebar att äldre, farligare och mindre produktiva industrier med låga löner, ersattes av modernare, effektivare företag med högre löner och bättre arbetsmiljö. Denna utveckling (Schumpeters ”kreativa destruktivitet”) medförde dock stora omställningsproblem för de anställda, vilka ofta blev arbetslösa för att ”bruket lämnade byn” eller för att de saknade utbildning som motsvarade industrins nya krav. 

     I stället för att kostnaderna för omställningen lämpades över på den enskilde i vanlig kapitalistisk anda, innebar RM-modellen att fortbildning, flyttning och tillfälliga dubbla boendekostnader bekostades av samhället, via en aktiv arbetsmarknadspolitik. Rehn kallade det för ”vingarnas trygghet”. Samtidigt kunde mer produktiva företag betala högre löner (vilket även ökade skattebasen) och bli mer konkurrenskraftiga gentemot utlandet.

     Det kan nämnas att den tidens ludditer – framför allt vänstern i Norrland – ansåg att AMS, Arbetsmarknadsstyrelsen, eg. betydde ”Alla Måste Söderut”, eftersom en av modellens följder blev att många omlokaliserades till mer centralt placerade industrier. Vad de då inte tänkte på var att företagens strukturomvandling pågår av sin egen kraft, och att den socialdemokratiska politiken – Saltsjöbadsandan – främst bestått i att motverka kapitalismens skadeverkningar.

     Den arbetslöshet som följde av teknikens utveckling kunde således absorberas av de nya företagen, på samma sätt som jordbruksbefolkningen en gång blev industriarbetare. Modellen kunde genomföras i ett geografiskt begränsat område, med en relativt stabil utrikeshandel och ökande inhemsk konsumtion. 

Den situationen råder inte idag.

     Idag har vi två gigantiska problem, dels de pågående klimatförändringar som ev. kommer att göra hela den här diskussionen irrelevant, dels den strukturella arbetslöshet som följer av digitalisering och robotisering. Till detta kommer den avsiktliga ojämlikhet som infördes under Reagan-Thatcher-epoken och som spred sig till hela västvärlden med hjälp av villiga liberaler. Fram till 1980-talet hade löner och produktivitet helt logiskt följt varandra i en stigande kurva; i den nya politiken gjorde skattesystem och avregleringar att lönerna låg stilla trots att produktiviteten ökade. 

     Arbetarklassen försvinner, dvs omvandlas neråt till ett låglöneproletariat eller uppåt till lägre medelklass. Samtidigt har medelklassen börjat känna av att även tjänster kan ersättas med maskiner. När dessutom traditionella välfärdsinstitutioner monteras ner växer människors otrygghet. Rädslan exploateras och förstärks av populistiska högerdemagoger, men även dem förutan är tecknen tydliga: behovet av mänsklig arbetskraft kommer bara att minska. När Sveriges ca 70 000 lastbilschaufförer ersätts med självstyrande bilar om tio år, kan vi inte räkna med att andra företag har ett motsvarande personalbehov. Det här problemet kommer att finnas inom de flesta branscher; människor behövs helt enkelt inte på samma sätt som förr. 

     Sverige har ännu världens högsta sysselsättningsgrad, bl a. beroende på en växande offentlig sektor. Därför tycks varken politiker eller fackförbund räkna med att situationen snabbt kan förändras. 

     Denna blindhet inför framtiden gör vänstern mållös (i alla bemärkelser). Klimatförändringarna diskuteras sällan som ett problem vilket måste lösas internationellt – snarare som ett problem med tekniska lösningar. Arbetslösheten ses likaså som ett utbildningsproblem snarare än ett kommande permanent tillstånd. Migrationens effekter behandlas som en säkerhetsfråga (Festung Europa!), inte ett tillfälle att ifrågasätta den nya ojämlikhet där de onödigt rika slutat bidra till samhällsbygget. Den växande nyfascismen uppfattas som en följd av okunnighet, inte som ett svar på förändringarna.

     1900-talets ideologiska strider och därpå grundade klasskamp utgick från att arbetarklassen definierades på grundval av dess brister i ekonomiskt, politiskt och utbildningsmässigt hänseende. Dagens ideologiska kamp måste hantera en större fråga: hur det kapitalistiska systemet skapar de ovan nämnda framtidsproblemen. 

     Att åstadkomma vingarnas trygghet måste även idag betyda frigörande strukturer. Mänsklighetens totalproduktion är i princip tillräcklig för att ge alla ett drägligt liv, men den motsvarande resursfördelningen saknas. En modell för frigörande strukturer vore att ta fasta på Keynes vision från 1920-talet: den växande produktiviteten borde göra att arbetstiden 100 år senare (dvs idag) skulle vara 20 timmar i veckan eller mindre.

     En annan modell vore en allmän basinkomst, både för att frigöra människors kreativitet men även för att upprätthålla konsumtionen – ty vem ska köpa varorna när arbetslöshet och låglönepolitik sänker efterfrågan? 

     En ny svensk modell kommer alltså att vara helt annorlunda än RM-modellen. Den måste innebära en aktiv ideologisk debatt om kapitalismens funktion; en miljöpolitik inställd på internationellt accepterad lagstiftning riktad mot företagen; en arbetsmarknad där vi fritt kan välja mellan lättja och kreativ verksamhet; en välfärdspolitik som skapar reell trygghet i svåra livssituationer; ett utbildningssystem grundat på nyfikenhet snarare än på ekonomisk strävan. 

En vänster som för upp dessa frågor på dagordningen kommer inte att sakna arbete, men det är ett arbete som kan ge hopp om framtiden. I stället för tafatta reaktioner på akuta systemfel kan vi börja forma ett helt nytt system.

Ang. gratisåkarna

Samhället är det system vi skapat för att hjälpa varandra att överleva. Mångfalden av kulturer visar att det kan göras på otaliga sätt, de som finns nu är blott en bråkdel av vad som är möjligt. Ursprungligen formades våra samhällen av den omgivande naturen, liksom av de berättelser vår kultur använde för att ge mening åt de omständigheter vi befann oss i. 

Berättelserna var också normativa, beteendestyrande. Sagorna om trollen var ett sätt att hindra ungarna från att gå för långt ut i skogen. Likaså var Mor Kulturs sagor till för att visa hur saker och ”ska vara”, till exempel att kungen är gudomligt utvald, eller att envar har sin rätta plats – från brahminer till kastlösa. 

Ett ständigt problem för alla samhällen är hur gratisåkare ska hanteras. Problemet fanns förstås redan för urtidens stamsamhällen – faktum är att de utgör ett så allvarligt hot mot gruppens överlevnad att evolutionen försett oss med genetiskt inbyggda impulser att straffa dem, återföra dem till gemenskapen eller stöta bort dem. 

Evolutionen har också på andra sätt format vår psykologi. Vårt nervsystem utvecklas bäst i samspel med människor som vill väl. Barn som växer upp i tillräckligt harmoniska mijöer blir anständiga människor som förstår att vi är beroende av varandra. Det finns alltså evolutionärt inbyggda psykologiska spärrar mot ohämmad egoism; både vad gäller benägenheten att utan egen insats få del av samhällets resurser och samhällets svar på gratisåkarna. De här faktorerna är dock långtifrån allenarådande.

Den starka personliga överlevnadsinstinkten gör att när människor känner sig hotade, minskar viljan till samarbete. Om jag och mina barn svälter är det svårare att ta hänsyn till grannarna och deras barn. Rädsla har också till effekt att göra oss mer slutna mot omvärlden.

För de små grupper vilka levde som jägare-samlare var det uppenbart att deras överlevnad i sista hand vilade i gudarnas händer. Om mammuten undkom jägarna var det bra för mammuten men illa för jägarna, men i det stora hela var naturens rikedom tillräcklig för att säkra stammens överlevnad – inklusive en hanterlig andel gratisåkare! Att leva i gudarnas händer innebar alltså att trots tillfälliga motgångar kunde man förlita sig på att i längden skulle naturen se till att både mammuten och stammen överlevde. (Ja, människorna bidrog sannolikt till att mammutarna dog ut – men det är inte poängen här.)

När så jordbrukarsamhället uppstod var det visserligen det mest arbetskrävande (”i ditt anletes svett …”) av forntidens system, men det gav också rikare avkastning än de andra. Dessutom gav det människor en känsla av inte längre vara underkastade naturens, gudarnas eller ödets nycker. Vi behövde inte längre leva i gudarnas händer. Därmed blev det nödvändigt för människorna själva att ersätta den princip som fungerat under de hundratusentals år som människor funnits: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Nu måste vi själva skriva lagar, men de kunde ju brytas, så vi skrev fler och krångligare lagar, som skulle tolkas…

Här öppnade sig nu möjligheten till uppkomsten av ett nytt yrke, gudarnas/lagarnas uttolkare. Deras arbete gav inget synbart praktiskt bidrag till samhället, men jordbrukarsamhällets större komplexitet gjorde det svårare att urskilja vilka som egentligen bidrog till vad. Uttolkarna kunde dessutom i kraft av sitt ämbete förklara hur nödvändiga de var. Därifrån var steget inte långt till att övertyga folket om nödvändigheten i den rådande samhällsordningen. Du ska vara fattig och du ska vara rik och du ska vara ner i diket. 

Under historiens gång kom Mor Kulturs sagor alltså att handla om vilka som vore mest förtjänta av att få tillgång till köttgrytorna. Men det skapar också rädsla: för att förlora sina privilegier, eller för att halka längre ner på stegen. Rädslan motverkar förtroendet för andra, nu känns det än viktigare att upprätthålla systemet. Den onda cirkeln snor ett varv till.

Fortsättningen på de sagorna är den grundläggande berättelse som Mor Kultur numera ger oss. Den handlar om hur viktigt det är att 1) arbeta, 2) konsumera. Som den här artikeln hävdar, ”… a culture of this sort is to develop the 40-hour workweek as the normal lifestyle. [min markering] Under these working conditions people have to build a life in the evenings and on weekends. This arrangement makes us naturally more inclined to spend heavily on entertainment and conveniences because our free time is so scarce.” Den yttersta konsekvensen av detta ser vi nu, en liten grupp människor har bestämt sig för att de inte är beroende av andra (ni vet de där 88 personerna som äger halva jorden, eller hur det nu var; den översta procenten). De styr även produktionen av samhällets grundmyter, och en av dessa myter är att alla andra sätt att organisera samhället är otänkbara. Se t ex hur USAs största medier gör sitt bästa för att bortse från Bernie Sanders, omöjligförklara eller svärta ner honom. Men bakom denna panikreaktion finns en rädsla, en glimt av insikten att detta inte kan bestå, förstärkt av miljöhoten. Dessvärre leder det till att denna minoritet – likt Åkesson eller Trump – frammanar än mer oro, vilket i sin tur gör det svårare att organisera dem som förlitar sig på det goda i människor.

Som jag skrev ovan: Samhället är det system vi skapat för att hjälpa varandra att överleva. Inte nog med att gratisåkarna har lagt beslag på allt överskott som kunde fördelas rättvist, Mor Kultur intalar oss dessutom att ett annat sätt inte är möjligt. Den gruppen och myten är evolutionärt sett galna, deras blotta existens hotar helheten. Om vi antar att egoismen är normalfördelad betyder det att en liten extremistgrupp, fördelningens yttersta marginal, har kontroll över majoriteten; svansen viftar på hunden. 

Ang. bomberna i Bryssel

Varje gång det sker inser jag varför jag bara läser rubrikerna. Nyheter är ointressanta. Det pågår alltid något hemskt någonstans och det är ALLTID lika hemskt oberoende av geografi. Att jag blir förfärad förändrar ingenting för offren, inte heller får det de hatiska idioterna att ändra sig. 

Naturligtvis ger jag bidrag till olika hjälpgrupper, men det jag söker efter i tidningarna och på nätet är mönster, analyser, någon sorts förklaring som kan hjälpa mig och andra att hitta effektiva förändringsmetoder. Det är ett ohyggligt svårt arbete. 

Många av dagens problem är globala, sammanvävda, paradoxala och de har enkla lösningar som är fullkomligt fel. Verkliga lösningar är aldrig enkla och snabba (de är faktiskt som hushållsarbete – det tar ALDRIG slut). För det mesta kräver de mentala förändringar från stora grupper som inte vill ha, tycker om eller ens bryr sig om förändringar. 

Möjligen är det enbart i Skandinavien som politiker alltjämt kan genomföra strukturella reformer som gör det svårare att föreslå förenklade lösningar. Åtminstone ännu en tid, förmodligen kommer de snart att falla undan för trycket från dem som föredrar status quo och från center-höger-politikens förespråkare, precis som i resten av Europa. 

Ang sverigedemokraterna på Östermalm

I DN skildras nu hur mörkret faller. Skrämmande, ja. Kapitalismens /överklassens tunna humanfernissa, ja. Välutbildade människors märkliga oförmåga att kunna tänka längre än Åkesson. Dock är det just denna brist på eftertanke som kan ge en ledtråd till vad det handlar om.

Gemensamt för flertalet i reportaget är rädslan för det främmande, underblåst av nyfascisternas lögnkampanjer, egna fördomar och gruppkänsla (läs klassförakt). Bakom den rädslan kan vi dock skönja en större oro, en ångest som genomsyrar inte bara överklassen utan hela samhället. ”Vad fan är det som pågår?”

De här människorna upplever ju inte på sin hud hur klassamhället återvänt, vilket är en av drivkrafterna till att de underprivilegierade röstar på sd. Däremot anar de att globalisering och digitalisering håller på att upplösa den värld där de aldrig berördes av verkligheten. Det alltmer påtagliga hotet om miljökollaps är nog det närmaste de kommer misstanken om ett grundläggande systemfel. 

Kapitalismen har kanske ännu inte nått vägs ände. Däremot börjar allt fler inse att upphovet till alla dessa krig och alla dessa flyktingar, liksom till resursbristerna och klimatförändringarna är det kapitalistiska system som enbart ser miljöns och människornas ekonomiska värde.

Överklassen kan dock inte nå den insikten på grund av dess grundläggande liberal-konservativa världsbild. De konservativa vill inte ha några förändringar alls och mullret från underjorden får dem bara att blunda hårdare. Liberaler som hittills levt i skydd av sina privilegier kan inte förstå att förutsättningen för deras dröm om den individuella frihetens lyckorike är trygghet för alla, inte blott för dem själva.

Ett av de lösenord som öppnat dörren för nyfascisterna är ”kultur” som till skillnad från ”ras” (ännu) inte fläckats av 30-talsarvet. Patrick Engellau beskriver det elegant som att ”Utländska grupper, som afrikaner, kan ha svårt att anpassa sig till den ”kapitalistiska andan” …  Att man ska piska sig själv att jobba även om man har så att det räcker för dagen … i Afrika … finns inte den kulturen." Tysken (!) har däremot enligt Engellau ”utvecklingen i blodet”.

På sätt och vis bör vi vara glada över den här rapporten från rikedomsghettot. Den visar tydligt att när kapitalismen börjar krackelera har liberalerna ingenting att stå på, eftersom deras humanism är så hårt villkorad av deras ekonomiska världsbild.

Vi ska dock inte, som dagens vänster, tro att en återskapad välfärd, satsningar på skola, vård och omsorg, information mot rasism (vilket förstås också behövs) är tillräckligt för att hålla högervindarna stångna. Den gigantiska strukturomvandling och arbetslöshet som digitaliseringen medför kan inte bemötas med ”arbetslinjen”. Vänstern måste våga ta bladet från munnen och tala idelogisk klartext: De problem vi har beror i sista hand på kapitalismen. Kan vi klara den debatten (vilket egentligen måste ske i hela västvärlden) innan samhällsklyftorna vuxit sig än djupare, kanske vi slipper föra den kampen med vapen i hand. Ty som Claes Andersson skrev 1974: ”Se upp för dem som bara vill leva / sitt liv i fred. / De skyr inga medel.”