Man blir rörd, berörd, gripen av de många skildringarna av de mänskliga irrvägar som sexualiteten kan ta sig. Men jag tycker mig ana en benägenhet att förenkla snarare än förklara, att reducera såväl förövare som offer. Ex.vis beskriver sig Filip i "Jag är en juste kille" som att han var "ett as". Men var han inte framför allt en i alla statistiska avseenden "normal" kille som inte gärna kunde förväntas läsa flickans tankar och alltså inte se att hon intalat sig själv något hon egentligen inte ville?
Vad jag menar är att om vi då beskriver honom som "ett as" så kommer vår belysning av gråzonerna att göra dem svartvita snarare än att göra rättvisa åt deras mångfald. Vi styrs ju av så många inre och yttre faktorer: alltifrån blygsel, okunnighet, osäkerhet, föreställningar om själv och andra, falska och äkta förväntningar, projektioner, rationaliseringar, samhällsnormer (t ex könsroller), subgruppsnormer (t ex antikönsrollskönsroller) och mycket annat hela vägen till enfald, inbilskhet, självupptagenhet, allmän brist på empati och medkänsla, undanflykter, fylleri, maktbegär och slutligen rent maktutövande.
Det är just genom att analysera sådana subtila nätverk av påverkan som vi kan nå det mål initiativtagarna satt upp: att finna ett språk som duger till att belysa gråzonerna utan att förvanska dem. "Sanningen ska göra er fria" och om sanningen är så komplicerad blir också vägen till frihet det.
Gråzonerna sträcker sig även långt utanför det sexuella. Jag hade vid två helt olika tillfällen sexuella relationer med kvinnor samtidigt som jag också var inblandad i olika projekt av visst intresse för dem. När det senare visade sig att jag i det ena fallet inte kunde/ville och i det andra fallet kunde/ville tillgodose deras förväntningar tog det slut med sexet. Inte så att vi slutade umgås, men det blev av någon anledning aldrig mer tillfälle till sex. Dvs när jag fyllt resp. inte fyllt min uppgift kunde jag gå.
Långt efteråt förstod jag att jag i någon mån blivit manipulerad, inte för att mitt lidande var nämnvärt, men de hade inte bara gått i säng med mig för att jag var så rasande trevlig, utan dessutom för att jag representerade något annat. Det var med andra ord inte riktigt mig de hade legat med, utan någon de antog kunde spela en viss roll i deras tillvaro.
Det intressanta här är att jag är så gott som säker på att ingen av de här kvinnorna, vare sig före, under eller efter de här episoderna var medvetna om att de spelade det här spelet. Själv såg jag heller inte mönstret förrän flera år senare. Det var alltså inte det sexuella mötet som fördärvades (det var bra nog om vi kan tro det manliga minnet), däremot blev det inlemmat i ett sammanhang som förtog en del av dess skönhet och förminskade oss båda.
(Något liknande har jag även mött på lajv. Jag har mer än en gång råkat ut för att en första kontakt med eventuell sexuell fortsättning helt sonika har runnit ut i sanden för att jag envisades med att vilja ligga med spelaren, inte rollen, och själv vilja bli bemött på samma vis. Visst, off-beteende är fel-fel-fel, men det finns gränser! Och nej, jag tycker inte det är fel att knulla i roll, men personligen vill jag bli förförd som den jag är, inte som Alvfursten.)
Alltså: låt oss belysa gråzonerna på ett sätt som gör det lättare att urskilja hur ohyggligt komplicerade våra relationer kan vara, för att därigenom bättre kunna vandra genom dessa snårskogar. Kanske kan vi då nå det paradis vi alla längtar till.
