För länge sedan skrev jag en liten betraktelse som väl aldrig blir inaktuell. Tolkas efter behag.
Kulturdebatten är kall och hård,
bloggarna mumlar i skäggen.
Alla värnar sin egen gård,
ingen ser skriften på väggen.
Ingen ser ut genom fönstren,
ingen kan tyda mönstren,
ingen ser vad som händer,
ser paradigmet som vänder.
måndag 28 april 2014
onsdag 23 april 2014
Alla dessa trampade tår
Det är dags för det stora apgarvet: Jonas Thente (DN) har skitit i det blå skåpet och kulturens riddare rycker ut. Det vore komiskt om det inte var så sorgligt.
Daniel Swedin (AB) tror att JT hellre solidariserar sig med kommentarsfältens mörkmän än med hotade feminister, och att JT menar att om arbetarklassens mödor inte syns på teve så betyder det att vänstern svikit dem. Vad han inte ser är att JT pekar på en tidsanda, inte en orsaksförklaring.
Bloggen Politism menar (liksom Swedin) att JT inte ser näthatarna som ett demokratiskt hot. Vad de inte ser är att JT finner denna högröstade men dock relativt lilla grupp vara ett mindre problem än att 2/3-samhällets understa del inte anses vara värd annat än förakt.
Jens Liljestrand (Expressen) menar att vi alls inte behöver förstå de vita kränkta männen, vi behöver sätta dem på plats (t ex i en fyllecell) för nu måste alla anständiga människor säga att nu "får det fan räcka." Japp, så var problemet löst, de där är ju ändå inte anständiga. Man kan riktigt se de fnysande näsborrarna.
Lisa Magnusson (GD) ser lite längre när hon säger "att de som tidigare har haft makt upplever sig hotade över att behöva dela med sig av den makten till dem som tidigare inte har haft någon." Hon medger även att vi behöver prata mer om klass. Men också hon läser vilse och tror att JT ömkar dem som häver ur sig dumheter och att han vill att vänstern ska "tala tystare". I själva verket tänker han ju likadant som hon: friheten är inte "frihet förrän den omfattar alla." Det är därför han inte känner sig tillfreds med vårt sätt att bemöta den understa tredjedelen.
Maria Robsahm bloggar på Feministiskt perspektiv och tror att JT har en personlig gås oplockad med Maria Sveland. Men när JT använder henne som exempel är det inte som feminist, utan som maktpositionerad vänsterdebattör. MR väljer dock att intala sig att JT lägger skulden på feministerna, och placerar JT bland härskarteknikens marodörer.
Det är uppenbart att JT trampat på ömma tår, uppståndelsen är anmärkningsvärd. Gemensamt för dem som kritiserar JT är att de med rätta konstaterar att JT inte har så mycket empiriskt underlag och att han generaliserar friskt, men de ser inte att det är ointressant här eftersom det JT försöker göra är nämligen att förstå hur dessa "bortsorterade" tänker, inte deras socio-ekonomiska bakgrund.
Dessutom försöker han göra något ännu svårare: att urskilja samspelet mellan etablerade samhällsdebattörer och näthatare, att se hur de betingar varandra, och hur de senare blivit "den goda fienden" som det är helt acceptabelt att nedvärdera. Som jag skrev igår: De anses inte ha ett legitimt politiskt intresse, utan bemöts med fruktlös moralism.
tisdag 22 april 2014
Varför röstar man på sverigedemokraterna?
Sverigedemokraterna (Sd) ställer fel frågor och det gör många andra också. Fel fråga är: ”Hur ska vi hantera invandringens problem?” Den rätta frågan är: ”Hur ska vi dra nytta av invandringen?” Om integrationspolitiken handlade om rätt fråga skulle vi inte ha de ”problem” som Sd säger att invandringen skapar.
Det brukar sägas att man ska ”ta debatten”. Om det betyder att man försöker besvara den felaktiga frågan, då har man redan förlorat debatten. Då har nyfascisterna fått sätta dagordningen. Man kan faktiskt hävda att det är just vår integrationspolitik som dragit fram fel fråga. Den betraktar invandrare som hjälpbehövande. Det är i själva verket samma sak som att se invandringen som ett problem.
Det som gör det svårt, nästan omöjligt, att diskutera med Sd:s sympatisörer är att de sällan drivs av sakskäl. När de hänvisar till olika slags fakta eller statistik är det argument som de i efterhand hängt på en åsikt som beror på ett socialt och politiskt missnöje. Majoriteten av Sd:s väljare är lågutbildade, arbetslösa unga män. Bor de dessutom i glesbygd är risken även stor att de inte hittar någon partner, eftersom det är flickorna som först flyr från hembygden.
Det är illa nog att deras missnöje exploateras av ett parti vars politik i praktiken missgynnar dem, men det verkligt tragiska är att vänstern, både S och V, inte har ansträngt sig att förklara hur missnöjesväljarnas sorgliga situation uppstått.
Västvärlden genomgår just nu en s k strukturomvandling, långt större än t ex den som hörde ihop med jordbrukets avfolkning eller efterkrigstidens industriella uppbyggnad. Då kunde människor byta arbetsplats, från jordbruk till industri eller från lågproduktiva till högproduktiva företag. Nu finns inte den möjligheten. Allt effektivare produktionsmetoder gör att personalbehovet minskar – människor behövs helt enkelt inte. Fram till 1980-talet följdes löneökningar och produktivitet åt; det var rimligt eftersom höjd produktivitet gjorde högre löner möjliga. Sedan dess har produktiviteten mångfaldigats med hjälp av tekniska framsteg, medan lönerna legat stilla. I och med att det finns ett stort överskott på arbetskraft har det inte varit svårt för arbetsköparna att hålla tillbaka lönerna. Produktionens vinster stannar i företagen eller hamnar hos den rikaste procenten av befolkningen.
Den här strukturomvandlingen är en fråga som både alliansen och oppositionen undviker. I stället talar man om arbetslinjen, om att skapa arbetstillfällen genom företagsstimulanser (alliansen) eller investeringar (oppositionen). Men det går stick i stäv mot den tekniska utveckling som styr företagens rationaliseringar. Produktionen får inte större personalbehov för att skatterna sänks, däremot kommer vinsterna att öka, vilket ökar spänningarna i samhället. Från regeringens sida innebär arbetslinjen mest piska, man gör det svårare att vara arbetslös, medan oppositionens morot är förlagd till framtiden.
Samtidigt har de traditionella systemen för att hantera personliga olycksöden försvagats av alliansens ekonomiska politik. A-kassa, omskolning, försäkringskassa, socialbidrag eller arbetsförmedling – allt används för att tvinga människor att söka jobb som inte finns. Ironiskt nog har det gjorts med hänvisning till samma behov av rationalisering och effektivitet som skapat arbetslösheten. Den här politiken har dessutom i viss mån genomförts med aktivt eller passivt stöd från oppositionen. Det gör att många av Sd:s väljare känner sig svikna av samhället.
Det missnöje med samhällsutvecklingen som människor känner beror också på en känsla av maktlöshet. De strukturella krafter som skapar missnöjet är svåra att se, och de etablerade partierna talar inte om dem – därmed lämnas många i sticket, utlämnade åt enkla och missvisande förklaringar.
Sd:s väljarkår hjälps heller inte av att man från liberalt håll för fram tankegångar vars innebörd är att det är den enskilde själv som har ansvaret för sin situation. Missnöjesröstarna vet ju att det inte är deras eget fel, men de saknar de förklaringar som kan ge dem politisk vägledning. Sd lurar dem med sitt prat om invandrarna som problemens ursprung, och de övriga partierna erkänner inte ens att deras missnöje existerar.
Känslan av svek förstärks i och med att samhällsdebatten beskriver de missnöjda väljarna som drivna av rasistiska bevekelsegrunder – när de aldrig erbjudits någon annan förklaring! De anses därför inte ha ett legitimt politiskt intresse, utan bemöts med fruktlös moralism, medan invandrarna beskrivs som en grupp vilken kan förvänta sig legitim hjälp från samhället.
De antirasistiska demonstrationer vi nu kan läsa om varje dag, är förstås glädjande påminnelser om svenskarnas grundläggande demokratiska värderingar. Däremot kommer de knappast att påverka mer än ett fåtal av dem som röstar på Sd.
Misstron mot främlingar är psykologiskt och evolutionärt rimlig, men tack vare den relativt höga svenska utbildningsnivån har den hittills inte fått styra politiken. De flesta vet att människor generellt är sig lika, även när de har annan hud- eller hårfärg. Det är gott och väl att ett antirasistiskt motstånd blir tydligt på gräsrotsnivå, inte bara i massmedia. Frågan är dock om detta rättmätigt moraliska motstånd ger Sd:s väljare hjälp att förstå varifrån den rasistiska propagandan kommer och vilka som gynnas av den.
När det missnöje som skapats av den ekonomiska utvecklingen tillsammans med välfärdens allmänna nedmontering inte får sin riktiga förklaring – arbetsmarknadens strukturförändringar – blir de antirasistiska försäkringarna en välbehövlig men likväl ytlig form av
solidaritet. När Sd:s väljare görs till syndabock för rasismen förstärks bara deras känsla av utanförskap och misstänksamhet mot ”eliten”, dvs de håller sig än hårdare till de förenklingar som erbjudits dem.
Många klagar över att försök att diskutera invandringen bemöts med anklagelser om rasistiska sympatier. Sådana klagorop bör ses som tecken på att frånvaron av riktiga förklaringsmodeller drivit människor i armarna på det parti som åtminstone har någon sorts förklaring. Det är inte så att människor vill vara rasister, men ingen har visat dem de faktiska orsakerna till deras smärtsamma situation.
Det brukar sägas att man ska ”ta debatten”. Om det betyder att man försöker besvara den felaktiga frågan, då har man redan förlorat debatten. Då har nyfascisterna fått sätta dagordningen. Man kan faktiskt hävda att det är just vår integrationspolitik som dragit fram fel fråga. Den betraktar invandrare som hjälpbehövande. Det är i själva verket samma sak som att se invandringen som ett problem.
Det som gör det svårt, nästan omöjligt, att diskutera med Sd:s sympatisörer är att de sällan drivs av sakskäl. När de hänvisar till olika slags fakta eller statistik är det argument som de i efterhand hängt på en åsikt som beror på ett socialt och politiskt missnöje. Majoriteten av Sd:s väljare är lågutbildade, arbetslösa unga män. Bor de dessutom i glesbygd är risken även stor att de inte hittar någon partner, eftersom det är flickorna som först flyr från hembygden.
Det är illa nog att deras missnöje exploateras av ett parti vars politik i praktiken missgynnar dem, men det verkligt tragiska är att vänstern, både S och V, inte har ansträngt sig att förklara hur missnöjesväljarnas sorgliga situation uppstått.
Västvärlden genomgår just nu en s k strukturomvandling, långt större än t ex den som hörde ihop med jordbrukets avfolkning eller efterkrigstidens industriella uppbyggnad. Då kunde människor byta arbetsplats, från jordbruk till industri eller från lågproduktiva till högproduktiva företag. Nu finns inte den möjligheten. Allt effektivare produktionsmetoder gör att personalbehovet minskar – människor behövs helt enkelt inte. Fram till 1980-talet följdes löneökningar och produktivitet åt; det var rimligt eftersom höjd produktivitet gjorde högre löner möjliga. Sedan dess har produktiviteten mångfaldigats med hjälp av tekniska framsteg, medan lönerna legat stilla. I och med att det finns ett stort överskott på arbetskraft har det inte varit svårt för arbetsköparna att hålla tillbaka lönerna. Produktionens vinster stannar i företagen eller hamnar hos den rikaste procenten av befolkningen.
Den här strukturomvandlingen är en fråga som både alliansen och oppositionen undviker. I stället talar man om arbetslinjen, om att skapa arbetstillfällen genom företagsstimulanser (alliansen) eller investeringar (oppositionen). Men det går stick i stäv mot den tekniska utveckling som styr företagens rationaliseringar. Produktionen får inte större personalbehov för att skatterna sänks, däremot kommer vinsterna att öka, vilket ökar spänningarna i samhället. Från regeringens sida innebär arbetslinjen mest piska, man gör det svårare att vara arbetslös, medan oppositionens morot är förlagd till framtiden.
Samtidigt har de traditionella systemen för att hantera personliga olycksöden försvagats av alliansens ekonomiska politik. A-kassa, omskolning, försäkringskassa, socialbidrag eller arbetsförmedling – allt används för att tvinga människor att söka jobb som inte finns. Ironiskt nog har det gjorts med hänvisning till samma behov av rationalisering och effektivitet som skapat arbetslösheten. Den här politiken har dessutom i viss mån genomförts med aktivt eller passivt stöd från oppositionen. Det gör att många av Sd:s väljare känner sig svikna av samhället.
Det missnöje med samhällsutvecklingen som människor känner beror också på en känsla av maktlöshet. De strukturella krafter som skapar missnöjet är svåra att se, och de etablerade partierna talar inte om dem – därmed lämnas många i sticket, utlämnade åt enkla och missvisande förklaringar.
Sd:s väljarkår hjälps heller inte av att man från liberalt håll för fram tankegångar vars innebörd är att det är den enskilde själv som har ansvaret för sin situation. Missnöjesröstarna vet ju att det inte är deras eget fel, men de saknar de förklaringar som kan ge dem politisk vägledning. Sd lurar dem med sitt prat om invandrarna som problemens ursprung, och de övriga partierna erkänner inte ens att deras missnöje existerar.
Känslan av svek förstärks i och med att samhällsdebatten beskriver de missnöjda väljarna som drivna av rasistiska bevekelsegrunder – när de aldrig erbjudits någon annan förklaring! De anses därför inte ha ett legitimt politiskt intresse, utan bemöts med fruktlös moralism, medan invandrarna beskrivs som en grupp vilken kan förvänta sig legitim hjälp från samhället.
De antirasistiska demonstrationer vi nu kan läsa om varje dag, är förstås glädjande påminnelser om svenskarnas grundläggande demokratiska värderingar. Däremot kommer de knappast att påverka mer än ett fåtal av dem som röstar på Sd.
Misstron mot främlingar är psykologiskt och evolutionärt rimlig, men tack vare den relativt höga svenska utbildningsnivån har den hittills inte fått styra politiken. De flesta vet att människor generellt är sig lika, även när de har annan hud- eller hårfärg. Det är gott och väl att ett antirasistiskt motstånd blir tydligt på gräsrotsnivå, inte bara i massmedia. Frågan är dock om detta rättmätigt moraliska motstånd ger Sd:s väljare hjälp att förstå varifrån den rasistiska propagandan kommer och vilka som gynnas av den.
När det missnöje som skapats av den ekonomiska utvecklingen tillsammans med välfärdens allmänna nedmontering inte får sin riktiga förklaring – arbetsmarknadens strukturförändringar – blir de antirasistiska försäkringarna en välbehövlig men likväl ytlig form av
solidaritet. När Sd:s väljare görs till syndabock för rasismen förstärks bara deras känsla av utanförskap och misstänksamhet mot ”eliten”, dvs de håller sig än hårdare till de förenklingar som erbjudits dem.
Många klagar över att försök att diskutera invandringen bemöts med anklagelser om rasistiska sympatier. Sådana klagorop bör ses som tecken på att frånvaron av riktiga förklaringsmodeller drivit människor i armarna på det parti som åtminstone har någon sorts förklaring. Det är inte så att människor vill vara rasister, men ingen har visat dem de faktiska orsakerna till deras smärtsamma situation.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)