Niklas Ekdal kritiserar idag de övervakningsförslag som i en eller annan form ligger på riksdagens bord. Han har i princip rätt, men när han föreställer sig att hotet kommer från framtida politiker som kan tänkas missbruka dessa system, medan han litar på ”hyvens politiker” som “Mikael Odenberg, H G Wessberg och Ulrica Messing … till och med på Thomas Bodström”, då kan jag inte låta bli att tänka på vad Claes Andersson skrev:
Se upp för dem som bara vill leva
sitt liv i fred.
De skyr inga medel.
Om det är dagens politiker som lägger grunden till ett system som kan missbrukas av morgondagens, då är det också dagens politiker vi måste misstro. När Shakespeare låter Caesar säga ”Jag vill se feta människor omkring mig, slätkammat folk som sover gott om natten”, då gestaltar han maktens behov av jasägare som bara vill leva i fred.
Det finns många sorters ondska; den som tror sig handla med de bästa avsikter är inte den minsta. Rättfärdigheten förblindar och leder till att man försöker hitta enkla lösningar på komplicerade problem. Det är i grunden samma tanklöshet som utmärker det populistiska utpekandet av syndabockar.
Det är bara alltför lätt att göra tryggheten till sin ledstjärna, särskilt i en tid då så många traditioner, etablerade sanningar, fasta normer och moraliska rättesnören tycks utmanade av en hållningslös relativism. Ja, det är svårt att hantera dagens ideologiska mångfald, och många människor känner sig förvisso otrygga när de ser okända kulturmönster och tänkesätt dyka upp vart de än vänder blicken.
Det handlar ingalunda enbart om hotet från någon terrorism, vilka förtecken man än tillskriver den. På dagordningen står också sådant som globalisering, klimatförsämring, feminism och utmanar den politiska fantasin. Medvetet eller omedvetet förstår människor att den närmaste framtiden måste medföra stora förändringar i konsumtionsmönster, sociala strukturer, handelsbalans, internationella relationer – kort sagt hela den västerländska livsstilens hegemoni.
Politikernas uppgift måste bli pedagogisk: utan att väja för komplikationerna måste de kunna förklara att vi kan leva med och i mångfalden, att vi kan hantera svårigheterna utan att falla till föga för en rädsla som låser oss inne i snäckskalets (inbillade) trygghet.
måndag 23 april 2007
fredag 20 april 2007
Det brinner i knutarna
I Rosengård tänder ungar eld i soprum och kastar sten på polis och brandkår. För något år sedan hände liknande saker i Rinkeby. Alltså är det fel på invandrarna och invandringen, säger Sverigedemokraterna. Mona Sahlin säger att samhället mår bra av öppenhet.
Det är ju självklart att SD är en samlingsplats för enfaldiga, skrämda och lurade personer med stort behov av enkla förklaringar. Mona har å andra sidan tydligen svårt att se att Sverige inte är öppet, och att det är De Svenske som behöver assimileras och integreras – det är värdfolket som ska öppna dörren för gästerna, inte tvärtom.
Vad alla politiker som nu bestämt sig för att ”ta debatten” inte tänker på är att åsikter och attityder inte baseras på resonemang. Först kommer åsikten, sedan söker man argumenten för dem. Rädsla för det okända är en evolutionärt förnuftig mekanism, men när man låter den rädslan ta över förnuftet styrs man också av egna psykologiska demoner. De människor som behöver syndabockar bär sannolikt på stora brister i den egna självkänslan. I en värld där allt snabbt förändras finns det många som förtvivlat håller fast i något slags fundamentalism (religiös eller politisk, beteendet är detsamma). De behöver tröst och vägledning, en känsla av att de har makt över sin tillvaro. När politikerna kan åstadkomma det (ha!) försvinner basen för alla sorters fascister.
Några av dem som själva bor i Rosengård säger att det bara är busstreck och önskan om att göra sig märkvärdig, inget att göra stor sak av. Visst, jag hade ett par polare som systematiskt krossade alla fönster i en sommarstuga – det kändes säkert häftigt för dem. Men de var ju störda också, det fanns skäl till deras beteende, precis som det finns orsaker till allt destruktivt beteende, från stenkastning och bilbränning i invandrartäta förorter till skolmassakrer i USA.
Det går att faktiskt tänka i flera led: Många ungdomar gör bus med olika grad av skadeverkan – det är ett enkelt belägg för att de ännu inte integrerats i sitt samhälle, vilket är en korrekt beskrivning av ungdomstiden. De känner sig inte helt och fullt accepterade, vilket de reagerar med ilska mot, samtidigt som de testar gränserna (översättning: kan ni acceptera mig ändå?) och därmed faktiskt arbetar på sin egen integration.
De här mekanismerna verkar även i förorterna, men i långt större skala. För den enskilde soprumsbrännaren är det kanske mest ett busstreck – men de bakomliggande strukturella drivkrafterna är där betydligt starkare. Det handlar inte bara om deras individuella frustration över att vara ung och sakna självklar och meningsfull plats i samhället. De vet förbannat väl att deras föräldrar sitter i samma rävsax, och att utsikterna att det någonsin ska ändras inte är särskilt stora.
Alla har ansvar för sitt eget handlande säger klokt folk nu, men vad förortskidsen ser är att de har fått ansvaret att på egen hand råda bot på Sveriges oförmåga att ge plats åt dem. Bara de utbildar sig och strävar flitigt , helst också byter namn och hårfärg, kommer all diskriminering att upphöra. Det är en ganska stor beställning att lägga på ungar som redan från början har ett underläge.
Det är ju självklart att SD är en samlingsplats för enfaldiga, skrämda och lurade personer med stort behov av enkla förklaringar. Mona har å andra sidan tydligen svårt att se att Sverige inte är öppet, och att det är De Svenske som behöver assimileras och integreras – det är värdfolket som ska öppna dörren för gästerna, inte tvärtom.
Vad alla politiker som nu bestämt sig för att ”ta debatten” inte tänker på är att åsikter och attityder inte baseras på resonemang. Först kommer åsikten, sedan söker man argumenten för dem. Rädsla för det okända är en evolutionärt förnuftig mekanism, men när man låter den rädslan ta över förnuftet styrs man också av egna psykologiska demoner. De människor som behöver syndabockar bär sannolikt på stora brister i den egna självkänslan. I en värld där allt snabbt förändras finns det många som förtvivlat håller fast i något slags fundamentalism (religiös eller politisk, beteendet är detsamma). De behöver tröst och vägledning, en känsla av att de har makt över sin tillvaro. När politikerna kan åstadkomma det (ha!) försvinner basen för alla sorters fascister.
Några av dem som själva bor i Rosengård säger att det bara är busstreck och önskan om att göra sig märkvärdig, inget att göra stor sak av. Visst, jag hade ett par polare som systematiskt krossade alla fönster i en sommarstuga – det kändes säkert häftigt för dem. Men de var ju störda också, det fanns skäl till deras beteende, precis som det finns orsaker till allt destruktivt beteende, från stenkastning och bilbränning i invandrartäta förorter till skolmassakrer i USA.
Det går att faktiskt tänka i flera led: Många ungdomar gör bus med olika grad av skadeverkan – det är ett enkelt belägg för att de ännu inte integrerats i sitt samhälle, vilket är en korrekt beskrivning av ungdomstiden. De känner sig inte helt och fullt accepterade, vilket de reagerar med ilska mot, samtidigt som de testar gränserna (översättning: kan ni acceptera mig ändå?) och därmed faktiskt arbetar på sin egen integration.
De här mekanismerna verkar även i förorterna, men i långt större skala. För den enskilde soprumsbrännaren är det kanske mest ett busstreck – men de bakomliggande strukturella drivkrafterna är där betydligt starkare. Det handlar inte bara om deras individuella frustration över att vara ung och sakna självklar och meningsfull plats i samhället. De vet förbannat väl att deras föräldrar sitter i samma rävsax, och att utsikterna att det någonsin ska ändras inte är särskilt stora.
Alla har ansvar för sitt eget handlande säger klokt folk nu, men vad förortskidsen ser är att de har fått ansvaret att på egen hand råda bot på Sveriges oförmåga att ge plats åt dem. Bara de utbildar sig och strävar flitigt , helst också byter namn och hårfärg, kommer all diskriminering att upphöra. Det är en ganska stor beställning att lägga på ungar som redan från början har ett underläge.
tisdag 17 april 2007
Bush, Bagdad, Bonniers
Vissa dagar känns ingenting viktigt – eller är det för att allt känns lika viktigt? President Bush är förtvivlad över att en amerikansk galning dödat 30 andra amerikaner. Hur många irakier har dödats av amerikanska galningar? Gråter Bush över dem? Läser man sedan en modig kvinnas blogg från Bagdad börjar man själv gråta.
Då känns det inte lätt att bry sig om den svenska medelklassens problem med väskor och villabeskattning. Fast det är roligt när Carl Hamilton gör en klockren analys av regeringens strävan att få medelklassen att identifiera sig med kapitalet och Lars Gustafsson utan att märka det säger samma sak men tror att han talar för de små eternitvillornas inbyggare.
Petter Larsson oroar sig för att Bonniers kan ge ut en bok som blir en film hos (Bonnierägda) SF som får reklam i (Bonnierägda) Amelia och recenseras i (Bonnierägda) Expressen och visas i (Bonnerägda) TV4... Men vi som ALDRIG ser på teve, ALDRIG läser Amelia (och knappt Expressen anser att det verkliga problemet är att människor söker efter den bedövning som Amelia, Expressen och TV4 m fl erbjuder. Vad beror det på? Vad kan man göra åt det? Bedövningsindustrin jobbar ju inte mindre för att de har fler ägare.
Då känns det inte lätt att bry sig om den svenska medelklassens problem med väskor och villabeskattning. Fast det är roligt när Carl Hamilton gör en klockren analys av regeringens strävan att få medelklassen att identifiera sig med kapitalet och Lars Gustafsson utan att märka det säger samma sak men tror att han talar för de små eternitvillornas inbyggare.
Petter Larsson oroar sig för att Bonniers kan ge ut en bok som blir en film hos (Bonnierägda) SF som får reklam i (Bonnierägda) Amelia och recenseras i (Bonnierägda) Expressen och visas i (Bonnerägda) TV4... Men vi som ALDRIG ser på teve, ALDRIG läser Amelia (och knappt Expressen anser att det verkliga problemet är att människor söker efter den bedövning som Amelia, Expressen och TV4 m fl erbjuder. Vad beror det på? Vad kan man göra åt det? Bedövningsindustrin jobbar ju inte mindre för att de har fler ägare.
Om arbetslöshetspolitiken
Regeringens åtgärder mot arbetslösheten är märkligt ensidiga. Jobbsökarcoaching, arbetsträning och i sista hand rent tvångsarbete – metoder som enbart inriktar sig på de arbetslösa. Vad hjälper det när det inte finns jobb att söka?
Politikerna hoppas att sociala företag (vad är det? är inte alla företag sociala? om inte – vilka är asociala?) och ideella organisationer ska rycka in och ta emot dem som efter 450 dagar inte fått arbete. Särskilt ideella org. har ju så oerhört gott om pengar att de lätt kan ta in folk – eller?
Det måste ju rimligen vara lättare att administrera ett system som riktar sig till en mindre grupp, företagen, än mot den miljonhövdade skaran som inte kan hitta arbete. Men i en borgerlig föreställningsvärld är människor lata och måste styras med piska hellre än morot. Man har förskrivit sig åt den s k Teori X – en uppfattning som till och med alla amerikanska managementböcker insett felaktigheten i. Människor vill arbeta, om de får utrymme för sin personlighet och kreativitet i stället för att betraktas som utbytbara maskindelar.
Hans Bergström i DN åkallar Rehn/Meidner och menar att dessa helgon (nu är de döda så man kan tillskriva dem vad som helst) hävdade att marknadskrafterna skulle bestämma lönerna. På liberalers vanliga vis bortser man då från strukturerna. På samma sätt som det finns en könsmaktordning som konsekvent placerar kvinnor i underläge, finns det en klassordning. Den som då talar om marknadskrafter som ett neutralt system för lönebildning framstår bara som skäligen naiv. Vad farsan ville (ja, Gösta Rehn råkar vara min far) var att arbetarna skulle få makten – "vingarnas trygghet" – att ge arbetsköparna fingret om lönen inte dög. Dit är det alltjämt lång väg, men när – om – vi kommer dit kan man börja tala om marknadskrafter. Till dess är det rent hyckleri att låtsas som om det finns jämställda parter på arbetsmarknaden.
Politikerna hoppas att sociala företag (vad är det? är inte alla företag sociala? om inte – vilka är asociala?) och ideella organisationer ska rycka in och ta emot dem som efter 450 dagar inte fått arbete. Särskilt ideella org. har ju så oerhört gott om pengar att de lätt kan ta in folk – eller?
Det måste ju rimligen vara lättare att administrera ett system som riktar sig till en mindre grupp, företagen, än mot den miljonhövdade skaran som inte kan hitta arbete. Men i en borgerlig föreställningsvärld är människor lata och måste styras med piska hellre än morot. Man har förskrivit sig åt den s k Teori X – en uppfattning som till och med alla amerikanska managementböcker insett felaktigheten i. Människor vill arbeta, om de får utrymme för sin personlighet och kreativitet i stället för att betraktas som utbytbara maskindelar.
Hans Bergström i DN åkallar Rehn/Meidner och menar att dessa helgon (nu är de döda så man kan tillskriva dem vad som helst) hävdade att marknadskrafterna skulle bestämma lönerna. På liberalers vanliga vis bortser man då från strukturerna. På samma sätt som det finns en könsmaktordning som konsekvent placerar kvinnor i underläge, finns det en klassordning. Den som då talar om marknadskrafter som ett neutralt system för lönebildning framstår bara som skäligen naiv. Vad farsan ville (ja, Gösta Rehn råkar vara min far) var att arbetarna skulle få makten – "vingarnas trygghet" – att ge arbetsköparna fingret om lönen inte dög. Dit är det alltjämt lång väg, men när – om – vi kommer dit kan man börja tala om marknadskrafter. Till dess är det rent hyckleri att låtsas som om det finns jämställda parter på arbetsmarknaden.
Vad är viktigt? 15/4 -07
Varje morgon går jag igenom de 4 stora tidningarna på nätet. Det tar en timme, lika lång tid som jag förut ägnade åt en papperstidning. Nu har jag ett helt annat läsmönster, tittar på rubrikerna och inser att brotts- och olycksrapporter är ointressanta, likaså "skandaler, "nakenchocker" och annat som vädjar till sensationslystnaden.
Men att hälften av lärkorna försvunnit känns mer betydelsefullt; det är en del i Den Stora Utrotningen: 200 djur- och växtarter försvinner varje dag – 70 000 om året, som en av mina husgudar, Daniel Quinn, påpekar. Förutom att det självklart måste leda till ekologisk kollaps, är det också ett hot mot min identitet. När jag sitter på baktrappan och puffar på vattenpipan, bidrar hackspettens trummande till min lyckokänsla; när jag går en vårpromenad är lärkans drill en väsentlig del av min upplevelse. Nu är det någon som vill mig ont, som gör mig själsligt fattigare. I don't suffer fools lightly, och det är ren enfald att människor inte kan skapa ett jordbruk som arbetar med, inte mot naturen.
Men att hälften av lärkorna försvunnit känns mer betydelsefullt; det är en del i Den Stora Utrotningen: 200 djur- och växtarter försvinner varje dag – 70 000 om året, som en av mina husgudar, Daniel Quinn, påpekar. Förutom att det självklart måste leda till ekologisk kollaps, är det också ett hot mot min identitet. När jag sitter på baktrappan och puffar på vattenpipan, bidrar hackspettens trummande till min lyckokänsla; när jag går en vårpromenad är lärkans drill en väsentlig del av min upplevelse. Nu är det någon som vill mig ont, som gör mig själsligt fattigare. I don't suffer fools lightly, och det är ren enfald att människor inte kan skapa ett jordbruk som arbetar med, inte mot naturen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)