I Rosengård tänder ungar eld i soprum och kastar sten på polis och brandkår. För något år sedan hände liknande saker i Rinkeby. Alltså är det fel på invandrarna och invandringen, säger Sverigedemokraterna. Mona Sahlin säger att samhället mår bra av öppenhet.
Det är ju självklart att SD är en samlingsplats för enfaldiga, skrämda och lurade personer med stort behov av enkla förklaringar. Mona har å andra sidan tydligen svårt att se att Sverige inte är öppet, och att det är De Svenske som behöver assimileras och integreras – det är värdfolket som ska öppna dörren för gästerna, inte tvärtom.
Vad alla politiker som nu bestämt sig för att ”ta debatten” inte tänker på är att åsikter och attityder inte baseras på resonemang. Först kommer åsikten, sedan söker man argumenten för dem. Rädsla för det okända är en evolutionärt förnuftig mekanism, men när man låter den rädslan ta över förnuftet styrs man också av egna psykologiska demoner. De människor som behöver syndabockar bär sannolikt på stora brister i den egna självkänslan. I en värld där allt snabbt förändras finns det många som förtvivlat håller fast i något slags fundamentalism (religiös eller politisk, beteendet är detsamma). De behöver tröst och vägledning, en känsla av att de har makt över sin tillvaro. När politikerna kan åstadkomma det (ha!) försvinner basen för alla sorters fascister.
Några av dem som själva bor i Rosengård säger att det bara är busstreck och önskan om att göra sig märkvärdig, inget att göra stor sak av. Visst, jag hade ett par polare som systematiskt krossade alla fönster i en sommarstuga – det kändes säkert häftigt för dem. Men de var ju störda också, det fanns skäl till deras beteende, precis som det finns orsaker till allt destruktivt beteende, från stenkastning och bilbränning i invandrartäta förorter till skolmassakrer i USA.
Det går att faktiskt tänka i flera led: Många ungdomar gör bus med olika grad av skadeverkan – det är ett enkelt belägg för att de ännu inte integrerats i sitt samhälle, vilket är en korrekt beskrivning av ungdomstiden. De känner sig inte helt och fullt accepterade, vilket de reagerar med ilska mot, samtidigt som de testar gränserna (översättning: kan ni acceptera mig ändå?) och därmed faktiskt arbetar på sin egen integration.
De här mekanismerna verkar även i förorterna, men i långt större skala. För den enskilde soprumsbrännaren är det kanske mest ett busstreck – men de bakomliggande strukturella drivkrafterna är där betydligt starkare. Det handlar inte bara om deras individuella frustration över att vara ung och sakna självklar och meningsfull plats i samhället. De vet förbannat väl att deras föräldrar sitter i samma rävsax, och att utsikterna att det någonsin ska ändras inte är särskilt stora.
Alla har ansvar för sitt eget handlande säger klokt folk nu, men vad förortskidsen ser är att de har fått ansvaret att på egen hand råda bot på Sveriges oförmåga att ge plats åt dem. Bara de utbildar sig och strävar flitigt , helst också byter namn och hårfärg, kommer all diskriminering att upphöra. Det är en ganska stor beställning att lägga på ungar som redan från början har ett underläge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar