I internationell ekonomisk debatt talades förr om den ”svenska modellen”. Med det avsågs Rehn-Meidner-modellen (efter LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner). Den innebar något betydligt mer genomtänkt och handfast än den vaga välfärdspolitik som numer kallas den svenska modellen. RM-modellen utgjorde ett konstruktivt system av arbetsmarknadspolitik och industriell förnyelse, avsedd att upprätthålla sysselsättningen utan att skapa inflation.
Grundtanken var att ge människor möjlighet att fritt välja sysselsättning under efterkrigstidens nödvändiga strukturomvandling. Omvandlingen innebar att äldre, farligare och mindre produktiva industrier med låga löner, ersattes av modernare, effektivare företag med högre löner och bättre arbetsmiljö. Denna utveckling (Schumpeters ”kreativa destruktivitet”) medförde dock stora omställningsproblem för de anställda, vilka ofta blev arbetslösa för att ”bruket lämnade byn” eller för att de saknade utbildning som motsvarade industrins nya krav.
I stället för att kostnaderna för omställningen lämpades över på den enskilde i vanlig kapitalistisk anda, innebar RM-modellen att fortbildning, flyttning och tillfälliga dubbla boendekostnader bekostades av samhället, via en aktiv arbetsmarknadspolitik. Rehn kallade det för ”vingarnas trygghet”. Samtidigt kunde mer produktiva företag betala högre löner (vilket även ökade skattebasen) och bli mer konkurrenskraftiga gentemot utlandet.
Det kan nämnas att den tidens ludditer – framför allt vänstern i Norrland – ansåg att AMS, Arbetsmarknadsstyrelsen, eg. betydde ”Alla Måste Söderut”, eftersom en av modellens följder blev att många omlokaliserades till mer centralt placerade industrier. Vad de då inte tänkte på var att företagens strukturomvandling pågår av sin egen kraft, och att den socialdemokratiska politiken – Saltsjöbadsandan – främst bestått i att motverka kapitalismens skadeverkningar.
Den arbetslöshet som följde av teknikens utveckling kunde således absorberas av de nya företagen, på samma sätt som jordbruksbefolkningen en gång blev industriarbetare. Modellen kunde genomföras i ett geografiskt begränsat område, med en relativt stabil utrikeshandel och ökande inhemsk konsumtion.
Den situationen råder inte idag.
Idag har vi två gigantiska problem, dels de pågående klimatförändringar som ev. kommer att göra hela den här diskussionen irrelevant, dels den strukturella arbetslöshet som följer av digitalisering och robotisering. Till detta kommer den avsiktliga ojämlikhet som infördes under Reagan-Thatcher-epoken och som spred sig till hela västvärlden med hjälp av villiga liberaler. Fram till 1980-talet hade löner och produktivitet helt logiskt följt varandra i en stigande kurva; i den nya politiken gjorde skattesystem och avregleringar att lönerna låg stilla trots att produktiviteten ökade.
Arbetarklassen försvinner, dvs omvandlas neråt till ett låglöneproletariat eller uppåt till lägre medelklass. Samtidigt har medelklassen börjat känna av att även tjänster kan ersättas med maskiner. När dessutom traditionella välfärdsinstitutioner monteras ner växer människors otrygghet. Rädslan exploateras och förstärks av populistiska högerdemagoger, men även dem förutan är tecknen tydliga: behovet av mänsklig arbetskraft kommer bara att minska. När Sveriges ca 70 000 lastbilschaufförer ersätts med självstyrande bilar om tio år, kan vi inte räkna med att andra företag har ett motsvarande personalbehov. Det här problemet kommer att finnas inom de flesta branscher; människor behövs helt enkelt inte på samma sätt som förr.
Sverige har ännu världens högsta sysselsättningsgrad, bl a. beroende på en växande offentlig sektor. Därför tycks varken politiker eller fackförbund räkna med att situationen snabbt kan förändras.
Denna blindhet inför framtiden gör vänstern mållös (i alla bemärkelser). Klimatförändringarna diskuteras sällan som ett problem vilket måste lösas internationellt – snarare som ett problem med tekniska lösningar. Arbetslösheten ses likaså som ett utbildningsproblem snarare än ett kommande permanent tillstånd. Migrationens effekter behandlas som en säkerhetsfråga (Festung Europa!), inte ett tillfälle att ifrågasätta den nya ojämlikhet där de onödigt rika slutat bidra till samhällsbygget. Den växande nyfascismen uppfattas som en följd av okunnighet, inte som ett svar på förändringarna.
1900-talets ideologiska strider och därpå grundade klasskamp utgick från att arbetarklassen definierades på grundval av dess brister i ekonomiskt, politiskt och utbildningsmässigt hänseende. Dagens ideologiska kamp måste hantera en större fråga: hur det kapitalistiska systemet skapar de ovan nämnda framtidsproblemen.
Att åstadkomma vingarnas trygghet måste även idag betyda frigörande strukturer. Mänsklighetens totalproduktion är i princip tillräcklig för att ge alla ett drägligt liv, men den motsvarande resursfördelningen saknas. En modell för frigörande strukturer vore att ta fasta på Keynes vision från 1920-talet: den växande produktiviteten borde göra att arbetstiden 100 år senare (dvs idag) skulle vara 20 timmar i veckan eller mindre.
En annan modell vore en allmän basinkomst, både för att frigöra människors kreativitet men även för att upprätthålla konsumtionen – ty vem ska köpa varorna när arbetslöshet och låglönepolitik sänker efterfrågan?
En ny svensk modell kommer alltså att vara helt annorlunda än RM-modellen. Den måste innebära en aktiv ideologisk debatt om kapitalismens funktion; en miljöpolitik inställd på internationellt accepterad lagstiftning riktad mot företagen; en arbetsmarknad där vi fritt kan välja mellan lättja och kreativ verksamhet; en välfärdspolitik som skapar reell trygghet i svåra livssituationer; ett utbildningssystem grundat på nyfikenhet snarare än på ekonomisk strävan.
En vänster som för upp dessa frågor på dagordningen kommer inte att sakna arbete, men det är ett arbete som kan ge hopp om framtiden. I stället för tafatta reaktioner på akuta systemfel kan vi börja forma ett helt nytt system.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar