Ang. Athena Farrokhzads opassande sommarprogram.

 Det kan naturligtvis inte vara så att AF kritiseras för att hon är en kvinna, en invandrare, som angripit den svenska förträffligheten. Bort det! Så lågsinnade är vi sannerligen inte. Nej, det är för att hon använt Ebba Gröns förgripliga sång ”Beväpna er”, det är för att hon förespråkat att arbetarna ska ta makten över produktionsmedlen, det är för att hon jämställt utvecklingen i Sverige med den växande fascismen i Europa – kort sagt, det är för att hon varit ofin, oförsynt, överdriven, helt enkelt oartig.

Vid det här laget borde även liberala skribenter veta att borgerlighetens första försvar mot radikal kritik är att framhålla dess opassande uttrycksformer. ”Jovisst, men måste de skrika så högt?” ”Jovisst, men varför måste de visa tuttarna?” ”Jovisst, men måste de misshandla fascisterna?”

AF krossar självgodhetens spegel och redovisar sina och andras upplevelser av den alldagliga, slentrianmässiga, rutinslöa och tanklösa rasismen. Hon gör det med lugn röst, vilket är lika beundransvärt som ofattbart – det rimliga hade ju varit att storgråta eller vråla i besinningslös vrede.

En anständig människa hade ju delat hennes smärta och reagerat med moralisk upprördhet: ”Det är vidrigt, avskyvärt, skamligt att människor bemöts på detta sätt! Vi ska inte lämna en sten ovänd, inte en administrativ rutin obelyst, förrän vi fått slut på det. I den mån vi själva bidragit till eländet, ber vi om ursäkt och lovar att göra allt vår position och kraft medger för att göra Sverige till det land det kan och bör vara.”

Men inte då, AF har trampat på vår självbilds ömma tår, hon har pekat på våra undangömda skuggsidor och därför kan vi aldrig lyssna  på henne.

Låt oss ägna ett ögonblick åt det som tydligen väckt störst bestörtning hos skribenter och politiker: de skrämmande raderna ”lite bly tål deras nackar”. Det är tragikomiskt att bildade människor i vars sensibilitet det borde ingå en förmåga att läsa poesi, plötsligt blir bokstavstroende fundamentalister som väljer (ja, det är ett val) att tolka det som en regelrätt uppmaning till politiska avrättningar.

Levande människor av kött och blod tål naturligtvis inte lite bly i nacken, men metaforer och symboliska gestalter gör det. Bara absurditeten i uttrycket ”tåla lite bly i nacken” borde ha väckt aningar om behovet av en poetisk läsart. Dessutom hade AF presenterats som poet av Sveriges Radio, hon hade inledningsvis själv förklarat att hon ämnade låta poeter tala – men uppenbarligen var hennes nakna uppriktighet mer än vad somliga kunde tåla. Hon hade knappast kunnat skapa större panik om hon så talat i 90 minuter om kukar och fittor.

Alla vet vi ju hur det kommer att se ut i kommentarsfälten nedanför de välformulerade ledarna och kulturartiklarna. En moderat politiker har redan angett tonen: ”Jag kastar ut min TV – aldrig mer att jag ägnar en minut åt vänstermaffians högborg – public service är bara propaganda.” Därmed bekräftas Athena Farrokhzads ord om det samhälleliga samtalets förskjutning åt höger, om normaliseringen av fascismens språkbruk. De som ser "det islamokommunistiska PK-feministetablissemanget” bakom allt, får det nu än lättare att förgifta samhällsdebatten.