Det kan förvisso ifrågasättas om politiker alls fyller någon väsentlig funktion i samhället – antagligen ingår de i den ”tärande” delen av befolkningen (i likhet med de nationalekonomer som intalat sig att just de kan skilja mellan ”närande” och ”tärande”). Det finns dock en uppgift som de borde fylla – pedagogens. Dagens politiker är alltför inriktade på att avläsa opinioner och sedan utfärda valvinnande löften åt diverse nyckelgrupper. Det är ett agerande som i längden skapar ett tomrum i samhällets hjärta: var detta allt? Är det vår högsta önskan – att få alla våra billigaste önskningar uppfyllda?
Den pedagogiska uppgiften för politiker vore att i stället förklara hur man kan se på världen och vilka slutsatser för vårt sätt att leva samman som vi kan dra därur. Ty världen består inte av objektiva fakta; den består av våra tolkningar – det är dem vi lever i. Det betyder att det finns otaliga sätt att beskriva och tolka den, och att den pedagogiska politikens uppgift är att göra det så övertygande som möjligt.
Här måste vi göra en viktig distinktion: skillnaden mellan å ena sidan politiker som försöker förstå och förklara världen och å den andra politiker som hellre vill ”ge folk vad de vill ha”. Detta är en skillnad mellan dem som väcker och dem som söver. De senare undviker också att tala om vilket slags samhälle som de främjar. En första uppgift för socialdemokratin är således att påvisa den här skillnaden och samtidigt klargöra vad effekterna blir av sövarnas fagra erbjudanden.
Ty den djupaste innebörden i borgerlig politik är något långt värre än det kortsynta gynnandet av medelklassens egoism – det är låta frågan om samhällsresursernas fördelning försvinna från dagordningen. En politik vars mål är att låta så många som möjligt äga så mycket som möjligt främjar inte ett samhälle där vi deltar i de avgörande besluten. I stället får vi ett samhälle där livets mening reducerats till att konsumera mera och arbeta mera för att flera ska kunna konsumera ännu mera. (Om det individuella ägandets faktiska inflytande på marknadens – ”den osynliga handens” – resursbeslut kommer vi att diskutera längre fram.)
”Man är mans gamman” sägs det i Havamal. Det vi verkligen lever för, av och med är andra människor. ”Ingen människa är en ö” har det också skrivits. Låter vi oss förledas till att tänka annorlunda blir vårt liv fattigt, hur rika vi än blir.
Det märkliga är ju att trots all strukturrationalisering och alla arbetsbesparande maskiner arbetar vi idag långt mer än vi någonsin gjort tillförne. Ingalunda har utvecklingen gått mot en tillvaro med allt mer fritid, med allt större möjligheter att umgås med varandra, att njuta livet utan hets. Till och med njutningen är idag programmatisk, indragen i en tävling mot massmediala bilder av lyckan som prestation (som arbete!), en tävling om att komma närmast de konsumtionsfrämjande förebilderna, att skapa sig en lönsam identitet med sin njutning.
Vi fostras inte till starka, fria och självständiga människor som i gemenskap förverkligar sina drömmar; vi fostras till starka, fria och självsäkra människor som maximerar sin konsumtion för att framstå som lyckade. Men lyckad och lycklig är inte samma sak.
Det kan tyckas som att det här är hårklyverier, men det handlar i grund och botten om vem som styr i vårt huvud. Har vi fått redskap att urskilja vår innersta längtan och mod att följa den, eller har vi stängts in bakom Den Enda Sanningens dogmatiska murar, förblindats av tanklös moralism, vaggats till ro av ägandets lycka? Har vi någonsin blivit uppmanade att tänka efter vem som formar de roller vi spelar, de ideal, normer, förväntningar och principer som vi lever efter?
Den politiska pedagogikens uppgift är just att väcka dessa frågor i vårt inre. Den verkliga utmaningen är dock att inte falla i politikergropen och tro sig komma med lösningar. Uppgiften är att ställa frågorna och samtidigt visa att det blott är i samspel med andra som vi kan finna svar som räcker längre än till TV-soffan. Det är här det blir komplicerat, eftersom borgerlighetens svar lyder: ”Eget sparande är också välfärd”, som t ex KD formulerade det.
För dem som har den möjligheten framstår detta förstås lockande, men bakom den individuella välfärden döljer sig 2/3-samhället. Även om staketet inte syns lever de lyckade där i sina gated communities medan förorterna brinner. Kanske märker medelklassen inte ens den paniska rädsla som jagar dem: rädslan för att sjunka ner till den maktlösa skara som aldrig fått en chans, och som aldrig kommer att få någon så länge borgerligheten predikar den enskildes flit och goda (arbets)moral som lösningen på arbetslöshet, fattigdom och utslagning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar